I kvarteret där jag bor byggs det för fullt. Centrum genomgår nu, trots ivriga protester, en omfattande förändring. Det är ibland svårt att röra sig mellan avspärrningar, containrar och stora fordon. Under en period av byggprocessen möttes man av en stor vepa när man kom upp ur tunnelbanan. På vepan inbjöds vi boende till en träff där de som bygger ville samtala med oss om våra önskningar och förhoppningar.
Uppmaningen att komma och prata med byggherrarna kan ju tyckas vara ganska ironisk med tanke de initiala protesterna. Även om denna gest kanske kan verka illa genomtänkt och troligen inte särskilt allvarligt menad pekar den ändå på något intressant. Den visar på en önskan till någon typ av samtal men också på den stora svårigheten att faktiskt skapa delaktighet. Naturligtvis krävs det mer än en glatt färgad vepa för att uppnå en dialog. Och kanske till och med mer än vad som ryms i de flesta byggprojekts pressade tidsramar. För mig blir vepan till en fråga om när en sådan inkluderande gest sker på fullt allvar? Vem tar på sig det långa, tidskrävande och omständiga arbetet att lyssna på den brokiga skaran röster som finns på en given plats? Vems verklighet kommer till uttryck i planerandet av vår materiella omgivning?
Som formhistoriker möter jag inte sällan påståenden om att den svenska formen är särskilt demokratisk. I en statlig utredning, Statens insatser för form och design (SOU 2000:75), kan man läsa att "mer än av något annat har svensk inredning, arkitektur och formgivning utmärkts av en demokratisk vilja." Det är en demokrati där, enligt utredningen, en saklig återhållsamhet upplyst av ett flödande dagsljus fått ta plats istället för en svulstig individualism. Den goda formen har här gjorts ekonomiskt åtkomlig för "de många". Men diskussioner om smak som har förts under de senaste decennierna visar hur svårt det är att samsas om definitionen av det goda. Det är ett samtal som har visat på mängden av sanningar och makten i att definiera. Vårt samhälle utgörs av en lång rad verkligheter som förhandlas i det gemensamma. Vems verklighet synliggörs i vår samtids diskussioner om utformandet av den materiella omgivningen? Vem definierar vad?
Kanske, delvis, finns ett svar på Sveriges Arkitekters hemsida. Här finns det ett dokument att läsa som heter Arkitektur och politik. Det är avsett som ett diskussionsunderlag för mig som medborgare så att jag "ska ställa krav på att det planeras, byggs och anläggs för bästa livskvalitet". Författarna till rapporten framhåller det väsentliga i att iaktta det faktum att arkitektur och stadsutveckling "handlar om mer än det mätbara. Utgångspunkten är människors erfarenheter och upplevelser, eftersom det är vad som ytterst styr våra val". För mig låter det positivt. Påståendet innebär kanske att mer utrymme kommer att ges för den komplexitet som de många verkligheterna representerar. Det väcker förhoppningar om en uppvärdering av inkluderande processer. Det skulle kunna betyda projekt som just börjar i de många verkligheterna och skapar processen därifrån, utan en redan på förhand bestämd slutpunkt i en byggnad, torg, väg eller vad det nu skulle innebära. Processens slutpunkt skulle därmed kunna bestämmas i dialog med just den stora variationen av verkligheter som finns på en given plats.
Men - en klang i dokumentet gör mig osäker. Som om det som sägs inte helt stämmer överens med vad jag ser. Dokumentets illustrationer, de goda exemplen, är med några få lysande undantag ganska enhetliga. Varje exempel är var för sig intressant och har flera goda kvaliteter, men på något vis rör de sig kring samma punkt - utgör tillsammans ett slags homogenitet. Skulle inte urvalet kunnat göras bredare? Tänk om vi hade kunnat få möta människorna på de byggda platserna, se en större bredd av miljöer och verkligheter. För mig blir urvalet till en avslutande fråga: vems verklighet har format dessa exempel och vems verklighet är det i slutänden som byggs i mitt kvarter?
Christina Zetterlund är forskare och lektor i konsthantverk- och designhistoria på Konstfack. Hon är även verksam som frilansskribent och curator. Hon har bland annat gjort utställningen Tumult på Gustavsbergs konsthall som gestaltade en dialog mellan 1970-talets politiska konsthantverk och samtida uttryck.
Kommentarer