Studieresan med KTH till amerikanska södern är utan tvekan den mest betydelsefulla jag gjort. Inte minst i relation till det arbete jag nu gör i Tensta och med miljonprogramsupprustning. Vi försökte oss på att förstå vad arkitekter gör i områden som är drabbade av långvariga etniska konflikter, naturkatastrofer och fattigdom.
Det är ofta jag tänker tillbaka på de tio dagar i buss det tog från New Orleans till Washington DC då vi om och om igen fick tillfälle att på plats se och förstå att ingen gärning är för liten när behovet är så stort.
I New Orleans, Louisiana såg vi hur Patrick Rhodes och några college-studenter hade byggt ett hus åt Ronald Lewis. Där hade Ronald samlat föremål till ett museum som kallas House of Dance and Feathers. Det som jag först trodde var ett syndens näste visade sig vara en sprakande hyllning till den lokala kulturen i Ninth Ward. Där finns nu dräkter och masker, broschyrer och fotografier samt musik och minnen från en sånär svunnen tid av hopp och förhoppningar. Ronald är en av de få som förespråkar återuppbyggnaden av stadsdelen efter stormen Katrinas rasande framfart trots att en översvämning med all sannolikhet kommer att hända igen när man bygger under vattenlinjen.
www.designobserver.com/media/pdf/The_House_of_D_473.pdf
På Tulane University träffade vi Doug Harmon som tillsammans med arkitekturstudenter hade byggt villor åt orkandrabbade familjer i andra delar av staden. Projektet UrbanBuild, som pågår än i dag, kom ursprungligen från studenter och lärare som ville göra något åt de underutvecklade delarna av New Orleans redan innan Katrina slog till. De hade för avsikt att planera och bygga bostadsprototyper till en stad som var drabbad av fattigdom och klasskillnader. Den sociala medvetenheten var inget de plötsligt fick upp ögonen för efter Katrina. Snarare förstärktes vikten av den sociala dimensionen inom arkitekturen av att naturkatastrofen inträffade.
På Rural Studio i Alabama studerar flera unga arkitekter som utan tillräcklig utbildning i frågorna eller några ekonomiska medel ritade och byggde bostäder i ett av amerikas fattigaste områden. De drivs av viljan att bygga trots begränsningar. Till exempel är "Lucy's House" byggt av kasserade mattbitar. Ett annat av deras mest inspirerande projekt kallas 20k House och syftar till ambitionen att bygga ett hus för en familj för tjugotusen dollar. Den sjunde versionen som kallas "Dave's House" ingår nu i utställningen "Small Scale, Big Change: New Architectures of Social Engagement" på MOMA i New York. KTHstudenten Erika Henriksson som var med på resan studerar nu ett år i Alabama och arbetar på nästa version av 20k House.
www.cadc.auburn.edu/rural-studio
Mad Housers konstruerar små hus för hemlösa som de gömmer mitt i fem-miljoners-metropolen Atlanta, Georgia. De försöker göra sitt arbete osynligt för att undvika att de hemlösa ska drivas bort. De bygger husen utan bygglov på mark som ingen annan använder. När vi besökte dem så guidades vi runt av Jim Devlin, en lokal arkitekt som till vardags arbetade på ett stort kontor i Atlanta men ägnade sin fritid åt att bygga dessa små hus. Han beskrev värdet av att arbeta med korta projekt som gav greppbara resultat i en bransch som annars präglas av långa processer och distans. Jim beskrev hur de träffas på onsdagkvällar för att bygga ihop huselementen av reglar och skivor för att sedan montera husen på plats på följande lördagsmorgon.
Utanför Charleston, South Carolina besökte vi Drayton Hall. Bostadshuset från 1738 är en magnifik tegelkonstruktion i Georgian Palladian stil och det enda kvarvarande i sitt slag. Det har aldrig restaurerats, bara konserverats. En enda familj ägde huset innan de donerade det till en stiftelse som har i uppgift att beskriva, förklara och lindra dess komplexa historia av rikedom, slaveri och krig. Denna väv är präglat av makt och maktmissbruk men hanteras ytterst varsamt. Här har stiftelsen axlat historiens roll i att förstå hur ett litet hus kan samla på en stor berättelse.
På WG Clarks kontor i Charlottesville, Virginia visades husmodeller som var lika omsorgfullt byggda som husen i sig. Modellträden var av tvinnad ståltråd och artbestämda. Materialiteten och ljusföringen var anpassad till de låga bergstrakter husen skulle stå i. Vi fick inget svar på vad det var som utmärkte den ambition arkitekten har att bygga en icke-kolonial arkitektur i Amerika präglat av "colonial architecture"; inget sades mer om att värdet av det som byggs måste ersätta värdet av den plats som bebyggs än det han skriver om i texten Replacement.
Vi kallade resan för "small things BIG MATTERS" och syftade på de små gärningarna i det stora behovet. Det är nu drygt fem år sedan Katrinas framfart och knappt fem sedan vår resa. Förhoppningsvis är detta ett bra tillfälle att påminna mig själv om att de små sakerna är minst lika viktiga även när uppgiften inte är så stor; kanske är det ännu viktigare att agera utanför katastrofens sfär.
Erik Stenberg: "Jag är arkitekt, lärare och prefekt på KTH Arkitekturskolan. Bor i Tensta och har under tio år byggt om och anpassat gårdagens lägenheter till dagens behov. Står bland annat bakom Tensta Bomässa 2006 och KTH i Tensta, ett arbete med att motverka KTHs sociala snedrekrytering. En fjärdedel av Sveriges bostadsbestånd som går under namnet "miljonprogrammet" är byggt för ett samhälle som hyllade folkhemmets ideal. I samband med de upprustningar som pågår och planeras anser jag att vi måste komma ihåg att samhället har förändrats - att vi som nu bor i dessa lägenheter långt ifrån enbart representerar den svenska efterkrigstidens kärnfamilj."
Kommentarer