Arkitekturteoretikern Robin Evans menade att utvecklingen av projektionen som representativt redskap var av särskilt betydelse för vår förmåga att skapa, förstå och realisera arkitektonisk form.
För Evans går projektionen bortom representation, och blir instrumentet som kopplar samman den arkitektoniska gestaltningsprocessen med slutprodukten. I den ofta refererade essän Drawn Stone, beskriver han hur stereotomi - som inkluderar kunskapen om ortografisk projektion av olikformade stenblock - var fundamental för att skapa valv och andra avancerade murade konstruktioner. Representationen innehöll all nödvändig information för att forma unika byggnadsdelar och att foga samman dem till unika konstruktioner. Med industrialiseringens genombrott, och modernismens utveckling, blev representationens roll allt mer att visualisera byggnadens uttryck och ge instruktionen om hur standardiserade element monteras.
Hur ser då relationen mellan gestaltningsverktyg och produktionstekniker ut idag? Digitala verktyg blivit en självklarhet i arkitektens arbete, från tidiga skisser till framtagning av produktionsunderlag. Avancerade modelleringsverktyg, parametriska system och utvecklingen av byggnadsinformationsmodellering ger oss nya möjligheter att undersöka och uttrycka form och hantera processer. Processerna för arkitekturens skapande och produktion håller i grunden på att förändras, men slutdokumentationen beskriver fortfarande hur kända element skall sammansättas.
Det senaste årtiondets utveckling på ett internationellt plan, där en mängd projekt med komplex form och avancerad konstruktion uppförts med stöd av digital teknik, har även krävt etableringen av nya yrkesroller. Designtoproduction har som målsättning att organisera, optimera, förenkla och materialisera komplex design i produktionsfasen, och tar en specialistroll mellan arkitekt, övriga konsulter och producenter, ofta med uppgiften att utveckla projektspecifika byggsystem. Londonbaserade Newtecnic har liknande inriktning, med fokus på fasadutveckling. Det finns även exempel på hur design- och produktionsverktyg kopplats än tätare samman till unika affärsmodeller, som hos Londonbaserade möbelproducenten Unto This Last. Här kan kunden välja en möbeltyp, ange variationer på denna, och få den levererad enligt on demand-princip inom en vecka. Showroom, designstudio och produktionsenhet finns i angränsande lokaler på Brick Lane. Produktionen sker med andra ord lokalt, nära både formgivaren och kunden.
Efter ett årtionde utvecklingen skett högprofilsprojekt eller prototyper i mindre skala, har nu de digitala fabrikationsverktygen tagit sig in på arkitektkontoren. Den fysiska modellen får förnyad betydelse då laserskärare och 3d-printrar gör det möjligt att pröva gestaltningsalternativ, montageprinciper och detaljlösningar. Successivt blir produktionen av fysiska artefakter återigen en viktig del av arkitektens gestaltningsprocess, nu i nära relation till våra digitala designmiljöer.
Men dessa möjligheter är inte begränsade till professionell användning. I analogi med 80-talets utveckling av desktop-publishing, blir de digitala fabrikationsteknikerna allt mer tillgängliga för allmänheten. Konceptet Fab Lab, utvecklat vid MITs Center for Bits and Atoms och exporterat till ett nittiotal platser i världen, ger intresserade tillgång till fabrikationstekniker som laserskärning och 3D-printning. Förutom kunskapsutveckling och möjligheten att skapa unika och personliga föremål, har produktion av en mängd lokala innovationer möjliggjorts, från vindturbiner i Ghana till system för trådlös internetkommunikation i Kenya och Afghanistan. Framförallt tillåter detta nätverk att kunskap, idéer och lösningar sprids via internet, medan deras materialisering i fysisk form sker lokalt där de behövs. I en tid då vi inte längre kan förlägga produktionen av prefab element till låglöneländer, och vi måste överväga om outsourcing kanske innebär en förlust av kunskapsutveckling, kan den digitala revolutionen ta ytterligare en skepnad och skapa nya förutsättningar för produktionen av arkitektur på både arkitektkontoret och byggplatsen.
Jonas Runberger är arkitekt, forskare och lärare vid Arkitekturskolan KTH. Han är även ansvarig för Dsearch, en utvecklingsmiljö för digital design på White arkitekter AB, och lägger fram sin doktorsavhandling inom arkitektur och projektkommunikation vid KTH i juni 2012. I den av Arkus nyligen utgivna Arkitektens verktyg diskuterar han det digitala designfältet i relation till arkitektens traditionella verktyg och metoder.
Kommentarer