Arkus brukar vanligtvis inte ta klivet ut och delta i en allmän debatt – vi är en kunskapsorganisation med ambitionen att skapa underlag för handling och samtal. Nu har vi ändå skrivit ett inlägg som, i klippt och oklippt version, avvisats av två större dagstidningar, förmodligen för att det inte är tillräckligt polemiskt.
Vår uppfattning är att verkligheten är komplex - att det som behövs just nu inte i första hand handlar om att peka ut en syndabock. Vi behöver ett skärpt och mycket kunnigt ton- och kunskapsläge överlag, som strävar efter kvalitet i byggandet – på alla nivåer och på lång sikt. Vi behöver skapa och dela kunskap kring vad det innebär att vara människa i byggd miljö. Här kommer den klippta versionen av artikeln. Observera att texten är skriven för en allmänhet, inte specifikt för arkitekter.
I allmänna medier diskuteras då och då den byggda miljön. Bostadsbrist, hållbara städer, innovationer, kommunprofilering för världsklass, symbolbyggnader och promenadstäder blandas med bilder av extremarkitektur och hem som status. Den "vanliga människan" (om det nu finns en sådan) önskar sig höga hus, ny, spännande och variationsrik arkitektur och ett intensivt stadsliv. Samtidigt dras reella förändringsprojekt, som Slussen i Stockholm, i långbänk. Beslut tvingas fram utan att någon är övertygad om att det planerade resultatet kommer att blir riktigt bra.
Vi har problem i dag, på ett slags basnivå - nämligen med själva kunskapsgrunden för det vi bygger. De samlande och utvecklande krafter som under 1900talet hade tydliga visioner om ett samhälles form och innehåll och byggde kunskap för detta finns inte längre kvar. Från 40- till 90-talet var forskningen en gemensam angelägenhet för det offentliga och branscherna, bl a i form av Statens råd för byggnadsforskning och Byggforskningsinstitutet. Sedan dess har samhället genomgått omvälvande förändringar - från mono- till mångkultur, från överblickbara till svårföljda arbetsprocesser och från en långt dragen rationaliseringssyn till andra och fler preferenser när det gäller utformning. Ny kunskap och nya arbetsformer behövs men infrastrukturen för kunskapsuppbyggnad har demonterats. Kunskapsarbete som omfattar helheten och som når hela vägen ut till byggandet saknas. Bristen leder till att ytliga analyser, trender och tyckanden bildar grund för den bebyggelse som människor ska leva med i generationer.
Planering, produktion och förvaltning av byggd miljö är ett område med enormt hög komplexitet. En mängd leverantörer är involverade. Till dessa kommer kunden, många gånger ansvarig för beställningen gentemot tredje part - den som ska förvalta och använda byggnaden. Dessa aktörer med olika kompetenser, ansvar, yrkeskulturer och beredskap att stå risk ska, ofta i konfliktsituation, tolka behov och leverera det bygda resultatet. Ingen av dessa har dock ett uttalat ansvar, eller affärsmässig grund att se till helheten, vare sig för arbetsprocess eller resultat. De har heller inte ett ansvar att skapa kunskap om byggd miljö i relation till verksamheter eller till samhället i stort.
Så: Vilka behov är det som den byggda miljön ska serva? Vem inventerar behoven? Vem ser till de långa perspektiv som faktiskt gäller för byggd miljö? Vi vet en hel del om tekniska, ekonomiska och ekologiska aspekter - de behandlas relativt löpande, både på högskolor och ute i det praktiska arbetet.
Men vi vet väldigt lite och väldigt spretigt om det som kallas sociala faktorer, dvs samspelet människa/tekniska system/byggd miljö. Vilka samhällskostnader uppstår pga brister i den byggda miljön? Hur hänger skolbyggnader egentligen ihop med elevers liv och utveckling? Vilka effekter ger tät stad, utöver att det skapar underlag för kollektivtrafik? Vilka effekter ger höga hus på våra breddgrader? Hur ser kopplingarna ut mellan byggd miljö och segregation? Vad krävs för att skapa innovationer? Vilka kunskaps- och arbetsprocesser behövs för att få fram skarpa analyser av behoven och omsätta dessa till byggbara handlingar? Om vi ska få till ett hållbart samhälle är det helt nödvändigt att bearbeta frågor som dessa, professionellt och systematiskt. Men tvärt emot vad många nog tror, sker det inte. Vi är helt enkelt inte rustade för den här typen av kunskapsarbete.
Den breda diskussionen om den byggda miljön - som styr våra liv, som sväljer stora delar av skattemedlen och vars brister förmodligen orsakar stora kostnader - bör inte handla om nya och spännande utsidor i första hand. Den bör heller inte jaga syndabockar i ett komplicerat system där ingen ansvarar för helheten. Den bör lyfta sig betydligt, och på allvar börja ställa krav på ett annat mindset - en lärandekultur med sikte på smart utveckling av det vi har, och det som ska läggas till. Kameror bör inte riktas enbart mot huskropp sedd från distans, eller hemmet som plats för ekonomisk status, utan också förmå fånga funktion - hur den byggda miljön tillåter oss att leva.
Vi behöver öppna, kunniga och kritiska blickar, som leder till realiserbara visioner med hög höjd för funktion och utformning. Vi behöver offentliga beställare som är sanktionerade att ta ansvar för den byggda miljön som helhet. "Nytt och spännande" förutsätter ett klimat där både skattefinansierade och privata aktörer förstår sin roll och har incitament att se bortom den enskilda insatsen. Sådant snyts inte ur näsan - det kräver ett systematiskt och gemensamt ansvarstagande för en kunskapsuppbyggnad inriktad på hög kompetens och kvalitetsmål på väl genomarbetade grunder.
Lisa Daram är arkitekt SAR/MSA och kanslichef i Arkus.
Kommentarer