Om du bryr dig om vad folk tycker, som bor i områden du ska jobba med, är du ett undantag.
I fem år ungefär har jag på olika sätt jobbat med att samordna medborgardialoger i syfte att tillföra kunskap till stadsplanerings- och stadsutvecklingsprocesser. De gånger som tips och idéer från boende som deltagit har tagits till vara på ett intelligent sätt av de som lagt ner både tid och pengar på att skapa dialogen, kan jag räkna på ena handen.
Det finns en lära som heter Omoluwabi, som bland annat Adewale Ajadi, en britt-nigerian tar hjälp av när han jobbar med medborgardialog och medborgardeltagande i både Londonområdet och i flera Nigerianska städer och samhällen. Omoluwabi har en bit som handlar om att vi alla har "commitments" och "competing commitments". Det finns liknande filosofier som har samma princip men man kallar det kanske något annat. Adewale Ajadi slog huvudet på spiken åt mig en gång när vi pratade om vad som brister när kommuner och stadsplanerare arrangerar medborgardialoger: deras commitment är att de vill ge invånarna inflytande, kanske till och med låta invånarna bestämma. Samtidigt har de en competing commitment: de vill inte släppa kontrollen.
Ett sätt att hantera den här situationen är att göra både och. Låta folk bestämma och behålla kontrollen. Det är bättre att följa dina commitments än att spela som att du bara har den politiskt korrekta commitmenten. Är du bara tydlig mot invånarna du involverar i dialogen vilken roll de spelar skapas bra förutsättningar: ingen blir besviken på att deras idéer inte blir av om ingången till samtalet är att gruppen som deltar i dialogen blir rådfrågad och inte är ett beslutande organ.
Men huvudproblemet, som också gör att diskrepansen mellan att låta folk bestämma och vilja behålla kontrollen blir onödigt stor, är att vi ofta blandar ihop expertis och expertis. Din expertis som arkitekt eller stadsplanerare kommer du förstås alltid ha i mycket högre grad än de flesta invånare i ett område du sätter tänderna i. Men invånarnas expertis i att vara just invånare och medborgare i det området kommer du aldrig ha. Det är den här expertisen som många glömmer att ha respekt för, som man inte behandlar som en viktig del av kunskapsunderlaget i sitt arbete. Som underordnas yrkesmässig integritet och annat som jag tycker är blaha. Du ska planera för folket, bygga för folket, inte för ditt ego. Din idé om vad som behövs är inte bättre än folkets. Just du som läser den här texten kanske inte är skyldig till det jag nu duar dig för, men du känner säkert igen det från "nån annan som gör så".
Miljonprogrammen runt om i Sverige drabbas av detta mer än andra områden. Mediebilden av att invånarna är lealösa, mindre kapabla, mindre intelligenta, mindre bildade - helt enkelt har mindre resurser och mer problem som behöver fixas - gör att politiker, tjänstemän och planerare av andra slag undermedvetet försöker "fixa" områdena "åt dem".
Det är bara att sluta. Men ändå slutar inte folk. För att det är svårt att se att man ägnar sig åt något osmickrande, och att man underskattar människor. Men det är bara att sluta. Göra om, göra nytt och göra rätt.
Min övertygelse att medborgarna sitter på lösningarna är så stark att jag bygger mitt livs största projekt helt styrt av vad folk själva vill göra och inte göra. Miljardprogrammet, som det heter, är Sveriges första nationella satsning för att utveckla miljonprogram och liknande områden, helt utifrån vad folk önskar sig. Inte vad någon uppifrån, eller jag för den delen, tycker att de behöver. Min competing commitment i det här fallet är att jag går igång mest på mina egna förändringsidéer, narcissist som jag är. Hur får jag det att gå ihop? Plattformen är helt enkelt till för mig med, i egenskap av engagerad miljonprogramsbo. Så tillsammans med andra, skapar jag någonting tillsammans, till för alla, och så även för mig. Jag bestämmer inte över vad någon i Miljardprogrammet gör, och ingen bestämmer heller över mig.
Jag tror alla kan hitta sätt att kombinera sina övertygelser och drivkrafter. I stadsplanerarens och stadsutvecklarens fall är det bara extremt viktigt att göra det på ett sätt som tar vara på medborgarnas perspektiv och visdom. För det är de som kommer att leva och andas där.
Kommentarer