Jag försöker tänka mig tillbaka till en tid i mitt liv när jag inte hade någon smak. Jag försöker minnas hur det kan ha varit att se en stol och bara tänka på att sätta sig ner.
Inte vet jag om min pappas hemmakavaj i smalspårig manchester var fin eller ful. Men den gick att dra runt sig när man satt uppkrupen i hans knä. Inte vet jag om vårt runda köksbord var klumpigt eller elegant, men det var lagom att gömma sig under med en kompis. Det som var vackert var det som gick att balansera på, krypa in i, skaka på och se snöflingor falla. Lekfull, tydlig och förtrollande. Så skulle världen sett ut om jag fått bestämma.
Alla barn tror att alla familjer är som deras och alla platser som den plats där man själv växer upp. Andras föräldrar är märkvärdiga och exotiska varelser. Det luktar konstigt i främmande hem och storögt betraktar man deras vanor. Någon har krukväxter i vardagsrummet och skär tomaterna i klyftor istället för skivor. Någon har böcker i badrummet, färgglada gardiner och lyssnar på radio när dem äter. Det finns tydligen olika sorter. Alla är inte alls som vi är i min familj. Det är en insikt som kan sätta mycket i gungning och slå upp oanade möjligheter. Det kanske är godare med filmjölk. Far kanske inte alltid har rätt. Man kan hänga en sjal över skrivbordslampan. Om var och en är sin egen sort då lever jag i en oändlig värld. Men det finns regler ändå upptäcker man snart. Normer lär man sig bättre än multiplikationstabellen trots att ingen riktigt lär ut dem. Det går lättare än att andas. Normer visar inte på hur något är och inte heller på hur det borde vara. Normer väver vi in i vårt språkliga tänkande som en gemensam överenskommelse om vad vi ska kalla och därmed hur vi ska värdera vad vi ser. Språket är den tapet med vilken vi täcker världen och gör den läsbar. Att den blir övertäckt är priset vi betalar för den relativa tydligheten. Varje ord är en liten och exakt positionsangivelse. "Läcker, banal, sober, luftig, kall". Positionen som anges, medvetet eller omedvetet är både för den som talar och för det som blir beskrivet. "Men Gud så smaklöst" betyder egentligen bara att något är fult och ogenomtänkt. Smaklösa kan vi tyvärr inte bli så länge vi är kvar i språket, det tänkta och det talade. Smaken är som baken, oskiljaktig från den egna kroppen. Vi tycker något om allt vi ser och ibland vet vi varför. Och samtidigt som vi tycker att det ena är trevligt och den andra odugligt så känner vi fortfarande som barn något i fingertopparna när vi ser en mjuk och luddig yta. Och ibland kan vi bara inte motstå att gå vinglig balansgång på ett lågt staket eller lägga kinden mot den skenbart mjuka ytan hos en skulptur.
Vi är tänkande människor och vi är lekande människor. Man kan skapa hus utifrån den minsta gemensamma nämnaren. Så har vi ofta överenskommit vad som är, om inte skönt, så i alla fall acceptabelt. Man kan ta vägen över funktion och skapa hus åt den agerande, producerande människan.
Men det går att leka med smaken och smaka på leken. Det går att ta våra sinnen på största allvar. Arkitektur är ju den bästa tänkbara disciplin, tvärvetenskaplig, både handfast och eterisk, att klappa oss mothårs. Den lekande människan behöver bli lustfyllt retad snarare än återförsäkrad och anvisad. Arkitektur kan ta smaken utanför språket. Hus som känns i fingertopparna blir morgondagens funktionalism för klyftigt lekfulla samhällen.
Pernilla Glaser är författare, dramapedagog och manusförfattare. Just nu är hon aktuell med utställningen Den ludna staden på Arkitekturmuseet i Stockholm (som pågår till 9e januari 2011) och med den nyutkomna boken "40 minus".
Kommentarer