Först några ord från Arkus: Det talas mycket om innovationer just nu. Innovation har blivit till ett mantra som ska hjälpa Sverige utveckla en framstående plats bland världens nationer. Vad det talas mindre om är vad som krävs för att innovationer ska komma till stånd – att innovationer kan komma ur vad som först betraktas som ett misslyckande, och att det för det mesta är både plågsamt och konfliktfyllt att tänka nytt och annorlunda. Att satsa på innovationer innebär alltid en risk som någon måste våga bekosta. I Arkus tror vi på att arbeta med sikte på nya lösningar. Som arkitekter vet vi dessutom mer om innovationsprocesser än många beslutsfattare inom samhällsbyggnadssektorn. Här ser vi en möjlighet att forma en pedagogik för aktiv ledning av skilda kompetenser, med potential att skapa innovationer. Månadens tanke är skriven av forskaren Tommy Larsson Segerlind och publicerad i Magasin Subtopia, nr 4. Vi har fått låna texten – läs mer om Subtopia under Tommy Larssons text. Där finns också länkar till Subtopia och till Magasin Subtopia.
Ett ord som blir allt mer vanligt i olika uttalanden, policydokument och politiska program är begreppet "innovation". Under tio års tid har det snarare varit ordet "entreprenörskap" som använts som ett universalmedel för olika typer av samhälleliga problem som t.ex. arbetslöshet och lägre tillväxt. Nu är det innovation som gäller!
Som forskare inom entreprenörskap och innovation är det något som jag faktiskt välkomnar. Att det alltför ensidiga nyföretagarmantrat "Bli din egen företagare - driv eget!" i allt högre grad byts ut eller kompletteras med fokus på innovation är från ett forskningsperspektiv något positivt. Men precis som entreprenörskapsbegreppet så används begreppet innovation alltför ofta utan att man riktigt förstår innebörden av ordet. I forskningen finns det olika definitioner av entreprenörskap. Under mitten av 1900-talet var entreprenörskap och innovation synonyma begrepp, d.v.s. skapandet av något kvalitativt nytt i ekonomin, och det användes oftast i relation till storföretagen. Under 1970-talet började entreprenörskap förknippas med småföretagande, och från 80-talet allt mer med nyföretagande. I början av 2000-talet definierades entreprenörskap mer i termer av upptäckande, utvärderande och genomförande av affärsmöjligheter, oberoende av om det var i små eller stora företag, eller andra typer av organisationer. Här gjorde man också en skillnad mellan innovativa möjligheter där man utgår ifrån en ny idé, och enbart vinstgivande möjligheter där man imiterar andra. Nu har vi gått ett varv och 2010-talet politiska modeord kommer att bli just innovation. Vi är dock inte tillbaka på ruta noll utan självklart har vi lärt oss något på vägen. Det gäller nu att ta tillvara på dessa erfarenheter för att inte uppfinna hjulet på nytt.
Risken är nämligen att innovation endast förknippas med hög- teknologiska produkter. Innovation är dock alltför viktigt för att enbart överlämnas till ingenjörer! Innan jag utvecklar det påståendet vill jag utveckla innebörden av ordet innovation. Innovation är att ta en ny idé till marknaden eller ut i samhället. Det låter väl inte så komplicerat, men tyvärr är det inte hela sanningen. Innovation handlar inte enbart om att komma på en ny idé utan i första hand att förverkliga och föra ut denna nya idé i samhället. Det är det sista som är det mest knepiga. Att göra något som tidigare inte har gjorts innebär också att det inte finns fullständiga erfarenheter och kunskaper om hur detta ska göras. Av den anledningen måste en del ny kunskap skapas i innovationsprocessen. När innovationen har realiserats, eller när den nya kunskapen som utvecklats i processen blir tillgänglig, kan det skapa mervärden inte bara för dom som genomfört innovationen, utan också för dom som använder innovationen eller genom den nya kunskap som utvecklats. Detta har potentialen att genera nya idéer av människor och organisationer som kan se nya tillämpningar eller nya kombinationer av dessa resurser. Även om jag precis skrivit att innovationer inte enbart handlar om högteknologiska produkter och ingenjörer, så skall jag ändå ta exemplet om Intels mikroprocessor. Det sägs att den första processorn togs fram från ett önskemål om att förbättra en japansk miniräknare. Istället för att specialtillverka tolv kretsar med skräddarsydda funktioner till denna räknare kom man på idén med ett chip som kunde utföra dessa operationer, som programmerats och lagrats i ett minne, d.v.s. i en integrerad krets. Processorn kunde på så sätt utföra fler och snabbare instruktioner. När denna innovation blev känd på marknaden så insåg andra (men givetvis också Intel) att denna mikroprocessor skulle kunna användas för andra syften än i en miniräknare. Både den nya kunskapen om att integrera kretsar, men också processorn i sig, skapade därför nya innovationer i nästa led. Då inte bara i tekniska produkter så som t.ex. nya datorer, men också i sätt att tillverka saker, skapandet av nya programvaror, i nya tjänster, sätt att kommunicera, att distribuera, marknadsföra, samt nya organisationsformer, o.s.v. Vad jag försöker säga med detta exempel är att innovationer inte bara genererar nya lösningar på olika problem i flera led, utan även att innovationsprocessen skapar värden i samhället i och med att det där också genereras ny kunskap.
Vad vi också vet är att innovationer både kräver och skapar tillit mellan olika människor och organisationer för att de ska kunna realiseras. Att göra något som tidigare inte gjorts och att föra ut denna innovation till någon som vill använda den innebär alltid någon typ av oförutsägbarhet. Vi kan inte vara säkra på att det faktiskt går att genomföra och än mindre att det finns någon som vill ha vår idé. Av den anledningen måste vi oftast parallellt i processen hantera både den teknologiska osäkerheten (går det att göra?) och marknads- osäkerheten (kommer någon att vilja ha den?).
Men allt i en innovationsprocess handlar inte om nya lösningar, utan också om att koppla ihop gamla lösningar med nya. Innovationsprocesser är därför alltid kollektiva handlingar där flertalet personer, grupper och organisationer med olika kompetenser och erfarenhet behövs i processen. Dock räcker det oftast inte med olika kompetenser och resurser, utan det krävs också relativt hög grad av tillit och förtroende till att de olika aktörerna klarar av att hantera de olika typerna av osäkerhet och det oförutsägbara som alltid uppstår i en innovationsprocess. Problem som uppstår kan inte alltid lösas på egen hand och därför blir tillit till de relationer som byggts upp till andra avgörande.
Finns det då inget negativt med innovationer? Självklart finns det en baksida. I innovationsprocesser är det inte ovanligt med konflikter. I och med att det inledningsvis inte finns ett facit på om man kommer att lyckas, så kommer olika personer att ha olika åsikter gällande vad som är bra lösningar eller inte. Vem som har rätt vet man inte förrän innovationen är fullbordad. Är man dock medveten om att konflikter är en naturlig del av innovationsprocessen, så går de oftast också att hantera. Det viktiga är att konflikterna inte övergår i konfrontationer där relationer raseras.
En annan baksida är att innovationer också kan göra kunskap onödig, förstöra hela företag, organisationer och branscher. Framstegen med den japanska miniräknaren gjorde den kunskap som fanns i företaget Facit i Åtvidaberg inaktuell. Hela orten drabbades på 1970-talet av företagets tillbakagång vilket lärt oss att vi hela tiden måste stå på tå för att hålla utkik efter nya innovationer och den kunskap som skapas i processen.
Idag vet vi också att mötet mellan konst, kultur och företagande är en viktig källa till innovation. Det kan låta som en klyscha, men innovationer uppstår i möten mellan människor. Vilken typ av innovation och kunskap skapas i och runt Subtopia, och vilka samhälleliga värden går det att skapa utifrån dessa?
Tommy Larsson Segerlind är ekonomie doktor och lektor i företagsekonomi med inriktning mot entreprenörskap och innovation vid Södertörns högskola. Han är där proprefekt vid Institutionen för Ekonomi och företagande och ämnesansvarig för företagsekonomi. Hans forskningsintresse är relaterat till olika frågor kopplat till ledning av innovationsprocesser. Hans utgångspunkt är att innovationsprocesser i grunden är kollektiva processer där bland annat tillit och förtroende är en förutsättning för att olika kompetenser skall kunna hantera osäkerheter och risker under processen.
Subtopia är ett kreativt kluster i Alby, Botkyrka. I Subtopia finns idag ett sextiotal företag av olika storlekar verksamma inom konst och kultur, de flesta inom cirkus, varieté, gatuperformance, film och media. Subtopia arbetar för att gynna innovation och kreativitet men också med att hitta spännande korsbefruktningar där kultur, näringsliv, utbildning, forskning och socialt engagemang möts. Subtopia är oasen där gräset får växa i olika höjd och ibland vara oklippt. I Subtopiaklustret kan entreprenörer och kreatörer med olika erfarenhet och bakgrund mötas, utbyta kunskap, växa och bidra till social och ekonomisk tillväxt i samhället.
Läs mer om Subtopia via länkar här nedanför till webbsida och till Magasin Subtopia nr 4, där Tommy Larssons Segerlinds artikel är publicerad.
Kommentarer