| Hur stort intresse ägnas all den verksamhet som föregår ett bygge, och vad skulle arkitektens roll kunna vara i detta? Borde man tänka baklänges när man ritar hus? Journalisten och författaren Kristina Hultman arbetar som konsult för återvinningsbranschen. Hon tog sig en funderare.
I förra veckan tog jag reda på vad som kommer hända när oljan sinar. Mer kollektivtrafik, dyrare mat, färre flyg, återvunnen plast och allt det där. Det kallas Peak Oil. Vi slog i taket när det gäller oljeberoende 2006.
Oil Peak hette det tidigare. Innan en professor i Uppsala kom på att det låter mycket tuffare om man byter plats på Oil och Peak.
Jag skulle åka för att bilda mig på detta område ihop med en arkitekt jag känner. Fast han kom aldrig. Privata förhinder. Fadersbestyr. Sånt som drabbar en småbarnförälder.
Jag arbetar för ett återvinningsföretag ibland. Ganska ofta faktiskt. Nästan varje dag, för att vara nogräknad. Det är mitt levebröd. Och hade länge tjatat på honom att han borde få återvinning och arkitektur att kopplas samman.
Det är framtiden!, sa jag entusiastiskt.
Till slut hittade vi ett tillfälle då han och jag och återvinningsbranschen skulle kunna mötas. Ett seminarium om Peak Oil. Inte riktigt hans intresseområde kanske.
Äh, jag åker ändå, sa han.
Ni som ritar borde tänka baklänges, sa jag. Ni borde börja med rivning innan ritning. Göra som en liten hög med olika material framför er, och sedan flytta dem fram och tillbaka. Kolla vad som händer om man blandar dem. Köra några leksaksbilar med flak. Räkna kolatomer.
Det här var innan Peak Oil-temat kom in i bilden och gjorde saken ännu mer komplicerad, eller snarare akut.. Jag och arkitekten satt på det sedvanliga kaféet en morgon, och tog en kopp kaffe.
Bilfirmor intresserar sig för återvinning sa jag. Och byggbolag och bensinstationer. På senare tid, i takt med att soporna blivit en allt viktigare del av ekonomin, har fastighetsbolagen och exploatörerna också blivit allt mer intresserade. Fast aldrig att det dykt upp någon arkitekt i de sammanhang där jag rör mig i.
Det är för att vi inte har kontaktytorna, sa arkitekten. Dessutom är det inte vi som styr. Det är ekonomin som styr. Vi bara ritar.
Just det där "vi bara ritar" hade jag allt mer börjat se som ett problem. - Laisser fair-arkitektur, sa jag i ett försök att provocera..
Han nappade inte.
Kemister, fortsatte jag, som just hade varit på ett labb i Bro. Om du bara visste vad alla dessa kunniga kemister skulle kunna tillföra arkitektkåren, i form av kompetens om byggprocesser, kablar, metallhaltigt vatten, radioaktiv strålning. Ja, dom kan allting.
För att inte tala om vad de kan berätta om farliga jordar.
Vilka farliga jordar, sa arkitekten, som visste vad jag talade om, men ville höra mig säga det.
All den landmassa indränkt i asbest och tungmetaller som måste fraktas bort från den plats ni vill bygga på, sa jag. Har man tur är det skattebetalarna som står för fiolerna. För att en byggherre ska få slänga upp ett sprillans nytt köpcentrum, modell bygg in box. Snackas nästan aldrig om det där.
Det är inte vi som vill bygga, sa arkitekten. Det är exploatörerna som styr det där. De köper jordarna av bönderna.
Så vad vill ni då, sa jag. Ni verkar ju mest vilja bygga på höjden numera. URBAN sprawl. Finfina takterasser. Övertäckta järnvägsspår och svindyra hotell.
Sen förklarade jag att det verkligt moderna vore att strunta i höjden - bredden också för den delen - och bygga baklänges.
Ni borde börja med husets roll i kretsloppet, sa jag.. När ni löst den frågan och fått ekvationen av material in, och material ut att gå ihop, vilket den inte gör nu. Då kan ni börja rita.
Kaffet var slut, arkitekten satt och glodde, nu hade jag varvat upp mig. Jag fortsatte:
Första frågan för en arkitekt som befinner sig på idéstadiet borde vara: Var ska den fysiska huskroppen ta vägen när det en gång rivs?
Ska den sluta som nu, med fyrtio lass krossad betong interfolierad med farligheter? Så farliga för miljön att de måste analyseras, behandlas, sorteras och slutligen förvaras på en högteknologisk eu-deponi, ungefär som kärnbränsle, i hopp om att forskarna en gång ska komma på nåt fiffigt användningsområde.
- Ta Stadshuset i Kiruna till exempel, sa jag till arkitekten. Det måste flyttas nu, trots att det är kulturminnesmärkt, för att det ska byggas en ny gruva därnere nånstans. Järnmalmens tid är på inget sätt förbi.
- Problemet är bara att det inte går, säger experterna. Fast det är en tegellåda från 60-talet som det borde vara hur enkelt som helst att demontera.
Huset kommer flyttas i fyra hela bitar, läser jag på en hemsida från 2008. Så sa man inte på radion häromdan.
Vad dom sa på radion (P1, "Nya vågen", 31 maj), är att det inte går. Vilket troligen är en omskrivning för att det blir för dyrt. Kan det vara så att 60-talsarkitekturen är så miljömässigt feltänkt att demonteringen av denna kulturminnesmärkta byggnad inte tål dagens ljus? ISO 14000 sätter käppar i hjulet. Nåt lurt är det i alla fall.
Peak Oil, tänker jag nu efter att ha gått på det där seminariet.
Mina föräldrars generation trodde att naturresurserna var oändliga. Vilket kanske inte är så konstigt. De riktigt stora oljefyndigheterna upptäcktes ju på 60-talet. Arabvärlden växte i styrka, och vi såg på Mellanöstern som en västerländsk koloni. Om energin tog slut på en byggarbetsplats, var det bara att ringa shahen och fylla på underifrån. Klunk, klunk, klunk.
Nu vet vi att naturresurserna är ändliga, att vi bara har ett klot, men en viss volym CO2, som far runt i kretsloppet. Det mesta är kol och gammal olja. Alger från dinosauriernas tid. Även husen vi bygger mina vänner.
Slutsats för framtiden: Bygg baklänges.
Kristina Hultman är journalist och författare. Hon är även verksam som kommunikationskonsult inom återvinningsbranschen.