Stadens hotade mötesplatser

| I månadens tanke vill vi tipsa om en dokumentärfilm ur Utbildningsradions serie “Världen“. Vi ser den som ett intressant diskussionsinlägg i samtalet om städernas utveckling, vem som har tillträde till det offentliga rummet, behovet av mötesplatser, och under vika förutsättningar vi ska mötas där. Filmen ligger ute på UR Plays webbplats fram till den 24 oktober 2016.

Ur filmens presentation från UR:
De offentliga platserna blir allt färre i europeiska storstäder. Allt fler platser ägs eller kontrolleras av privata intressen och det kollektiva utrymmet marginaliseras till förmån för kommersiella intressen. En rad arkitekter, filosofer och sociologer analyserar och förklarar vad fenomenet beror på och vad det innebär för Europas städer. Filmen tar oss med till bland annat London, Istanbul, Paris, Hamburg och Berlin. Där möter vi invånare som engagerar sig på gräsrotsnivå för att återta det offentliga rummet.

Här kan du se filmen, http://urplay.se/program/192339-varlden-stadens-hotade-motesplatser

0 kommentarer | Kommentera

Skicka till en vän

Månadens tanke: Zaha Hadid är död

| Vi hedrar henne och lägger ut en länk till en intervju med Zaha, av Kirsty Young för BBC.

Länk till podutsändningen>>

0 kommentarer | Kommentera

Skicka till en vän

Månadens tanke mars: Att axla rollen som konstruktivt motstånd

| I månadens tanke vill vi tipsa om en text av Kristina Grange. Grange skriver att om svenska planerare ska kunna axla ansvaret som de som utgör ett konstruktivt motstånd till politiken, behöver de ge sig in i värdekonflikter. Texten basseras på Granges studie av förändrade roller för planerare i England och Danmark och publicerad ursprungligen i tidskriften Plan.

Läs texten i dess helhet

Ur texten:

Det går en våg av planeringsreformer genom Europa. Med studier av den förändrade planerarrollen i England och Danmark pekar Kristina Grange vid Norges miljo- og biovitenskapelige universitet på att om svenska planerare skall kunna axla ansvaret som de som utgör ett konstruktivt motstånd till politiken, behöver de ge sig in i värdekonflikter. För även i Sverige förändras planeringen och då behöver svensk samhällsutveckling planerarnas röst i debatten.
Kristina Grange är docent vid avdelningen för landskapsarkitektur och fysisk planering på Norges miljø- og biovitenskapelige universitet.

På gott och ont befinner sig svensk planering i ett politiskt omstöpande. Och på ett plan behövs det verkligen, förtroendekrisen för planeringen har gått djupt, också internationellt. Inte konstigt kanske att många planerare har valt att framhålla sig själva som neutrala, och som om man inte vill ge sig in i värdekonflikter. Men på lång sikt kan ett neutralt förhållningssätt till politiken omöjligt leda till en bra samhällsutveckling; svensk planering behöver planerare med tillräckligt handlingsutrymme för att stå upp för sin kunskap - i synnerhet i tider av förändring. Och att det nu sker förändringar är tydligt. Det senaste decenniet har en våg av planeringsreformer dragit fram över Europa. I flera avseenden har de varit drivna av en och samma politiska agenda. Målet har ofta varit att göra planeringen mer 'positiv', 'proaktiv' och 'strategisk'. Parallellt med dessa reformer har några länder också initierat statliga program för att förändra planeringskulturen. För att förstå mer om vad dessa försök handlade om genomförde jag, inom ramen för ett större forskningsprojekt om planerares handlingsutrymme, en delstudie i England 2010 och en i Danmark 2013. Ambitionen var att med utgångspunkt i dessa båda internationella projekt belysa pågående förändringar av svensk planering. Nedan skall jag beröra några av de resultat jag fann i varje delstudie. För mer detaljerade referenser hänvisar jag till två tidigare publicerade artiklar (Grange, 2013, 2014).

Krympt handlingsutrymme för engelska planerare

I den engelska studien var jag framförallt intresserad av att förstå hur planerarnas handlingsutrymme påverkades av pågående planeringsreformer. Bakgrunden var att New Labour hade kommit i regerings- ställning 1997. De offentliggjorde att de hade för avsikt att reformera hela den offentliga sektorn, inklusive planeringssystemet. Det brittiska planeringssystemet hade, liksom det svenska, introducerats i slutet av fyrtiotalet utan att ha ändras nämnvärt, och det var ytterligare ett skäl till mitt intresse. Ett flertal reformer av det engelska planeringssystemet skedde sedan mellan 1998 och 2010. Från regeringshåll menade man att den kommunala planeringen inte levererade, att den presterade dåligt, och till och med hindrade utveckling och ekonomisk tillväxt. Som en konsekvens såg man behov av en "fundamental förändring". Beslutsfattandet behövde snabbas på, systemet behövde bli mer "strömlinjeformat", och planeringen själv behövde bli mer "positiv" och "proaktiv", menade man. Förändringarna legitimerades också med att man ville skapa en mer central roll, inte bara för den kommunala planeringen, men också för den kommunala planeraren. För att stödja en sådan förändring introducerades alltså ett statligt initiativ för kulturförändring i planeringen. Syftet var att skapa "konsensus" kring planeringen och göra den mer "positiv".

Jag ska gå direkt på mina tre identifierade slutsatser från den engelska studien: För det första övergick den brittiska staten väldigt snart i sina problembeskrivningar från att påstå att den kommunala planeringen inte levererade till att påstå att det i själva verket var den kommunala planeraren som inte levererade. Planerarna beskrevs i statliga dokument som "seriously demoralised", med dåligt självförtroende, och man saknade "kunniga planerare". Den brittiska staten initierade flera utredningar om planerarnas kunskap, som konstaterades vara dålig. Det legitimerade i sin tur fortsatta reformer. Det är också tydligt att bilden av de otillräckliga planerarna snart därefter reproducerades av branschens andra aktörer. En andra slutsats var att förändringarna, trots att de legitimerades med att planeraren skulle få en ny, koordinerande roll, tycks ha lett till ett kraftigt minskat handlingsutrymme för planerarna. Ett skäl till det var att det nya systemet var mycket styrt och baserat på en mängd mål som planerarna skulle uppfylla. Nämnas kan t.ex. tidsbegränsningar av olika slag, koppling mellan måluppfyllelse och resurstilldelning, antagande av alla planer och strategier av en statlig myndighet, samt krav på evidensbaserad planering. Uppfyllde man inte målen infördes bestraffningar i form av utebliven resurstilldelning, eller helt enkelt fråntagande av rätten att bedriva kommunal planering i sin helhet, som då kunde läggas över på en konsult. En tredje slutsats var ett tydligt tecken på ett stukat självförtroende bland de planerare jag intervjuade. Många var rädda för att man inte hade samlat tillräckligt med evidens, flera menade att de hade tappat något av tilltron till sin egen förmåga att göra professionella bedömningar, och många uppfattade att politiken hade låg tilltro till planerarnas kunskap.

Ladda ner texten i dess helhet nedan.

Läs mer om tidskriften Plan och Föreningen för samhällsplanering

0 kommentarer | Kommentera

Skicka till en vän

Om Månadens tanke

Här bor vi

Vi sitter tillsammans med Byggherrarna, Fastighetsägarna, IQ Samhällsbyggnad och Energi- och miljötekniska föreningen mitt i City. Kontakta Arkus

Har du en idé om ett forskningsprojekt?

Har du en idé om ett forskningsprojekt? Kontakta Arkus om du behöver hjälp att formulera idén tydligare för dig själv och för eventuella samarbetspartners. Läs också på webbplatsen hur du söker projektanslag hos oss för genomförandet.
Läs mer om anslag