1 feb av Claes Caldenby | Efter tre slutsålda upplagor har nu Arkusboken [ur ett pågående samtal] om arkitektur kommit i en fjärde, utvidgad version. Sammanlagt har den tryckts i mer än 6000 exemplar, vilket är mycket för en arkitekturbok i Sverige. Jag tolkar det som att Fredrik Nilsson och jag, som bokens redaktörer, lyckats hitta något av den svåra “enkelhet och djup“ som vi sökte. Jag tolkar det framförallt som att det finns ett intresse för att läsa, och tala, om arkitektur, både bland arkitekter och andra.

Arkus uppdrag är att verka för en forskning som når praktikerna. Efter ett helt yrkesliv i gränslandet mellan forskningen och praktiken ser jag problem på båda sidor. Därmed försvåras också det så välbehövliga samtalet.

Arkitekterna saknar former för erfarenhetsåterföring från det byggda. De har också svårigheter att artikulera och nå ut med sin kunskap, särskilt de "mjuka" sidorna av den. Det är en brist både internt, inom yrket, och externt, i förhållande till beställare, byggare och brukare. Journalister har hörts klaga på "arkitekters autism", en självförsjunkenhet som inte når fram, vare sig till journalisterna eller deras läsare. Samtidigt styrs medialogiken alltmer av dagspressupplagornas utförsbacke. Resultatet blir mer sensationalism och mindre seriös journalistik. Det går ut över en långsiktig och insiktsfull arkitekturbevakning.

Forskarvärlden å andra sidan premierar stora "excellenta" forskningsmiljöer som tenderar att bli mer organisation än forskning. Samtidigt bygger man energiskt vidare på sina egna, inåtvända incitamentsstrukturer. "Bibliometrin" är allt, ett slags talmystik som idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat "kvasikvantifiering". Kring publiceringar och citeringar har utvecklats en hel jargong av "impact factor" och "Hirsch index". Doktorander idag gör sig själva en otjänst om de skriver för praktiker, eftersom det inte räknas i cv. Allt detta riskerar att leda till inavel.

Det saknas ingalunda medvetenhet om problemet. Nyord dyker upp, som "transdisciplinär" som nu inte främst betyder tvärvetenskaplig utan pekar på behovet av kopplingar mellan forskning och praktik. "Mode 2" lanserades för drygt ett decennium sedan som benämning på en "kontextdriven", problemorienterad, praktiknära, mångvetenskaplig forskning. Kritiker påpekade snabbt att sådan forskning inte är något nytt. "Triple helix", en samverkan mellan universitet, samhälle och näringsliv, har använts på ett liknande sätt. Nyorden blir lätt ett orwellskt newspeak i forskningsbyråkratins och managementtänkandets munnar. Formler tömda på meningsfullt innehåll.

Samtidigt är vi människor meningssökande, det är en gammal tanke som stöds av den moderna kognitionsforskningen. Vårt behov av samtal är omättligt. Som stöd för det kan jag hämta exempel ur mina yrkeserfarenheter från båda sidor av den mer eller mindre konstgjorda gränsen mellan forskning, utbildning och praktik.

Elva års verksamhet på White med internutbildning och utvecklingsarbete inom ett arkitektkontor övertygade mig om att en "inneboende forskare" i praktiken är ett givande arrangemang för båda parter. Praktiken genererar problem som den inte själv förmår ta hand om och som forskaren inte hittat utan att ställas inför dem. Och de problemen är ofta av ett slag som gäller arkitektur i meningen en helhetssyn eller sammanvägning av många olika aspekter, där formuleringen av problemet är halva lösningen.

Arkitekturskolorna är egentligen fantastiska platser. Ingen annanstans i samhället möts 400-500 människor som brinner för arkitektur dagligen i ett och samma hus. Väggarna borde vibrera av arkitektur och det har länge förvånat mig att de inte gör det mer. Som lärare eller forskarhandledare är det en stor upplevelse att få vara med om att se gnistan tändas av lust till arkitekturen i all dess rikedom och komplexitet. På Chalmers har vi, av saknad, satt igång en serie samtal om arkitektur där en lärare varje gång tar upp ett tema.

Hållbarhet är av nödvändighet en central arkitekturfråga framöver. För mig innefattar det också en kulturell hållbarhet och därmed ett historiskt perspektiv, båda bakåt och, i förlängningen, framåt. Historiens syfte är att rekonstruera en hel värld med det byggda som utgångspunkt, framtiden i retur så att säga. Av detta kan vi också bättre förstå hur man utifrån den värld som är vår konstruerar det byggda.

Det märkvärdiga med arkitekturen är hur vi kan föra samtal om sådana frågor med våra föregångare årtusenden bakåt. Ett ständigt pågående samtal.

Claes Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers tekniska högskola. Fler av hans böcker har en inriktning mot nyare svensk arkitektur. Förutom [ur ett pågående samtal] om arkitektur har han bland annat varit redaktör för böckerna Att bygga ett land - 1900-talets svenska arkitektur (1998) och Arkitekturteoriernas historia (2011). Sedan 1977 är han en av redaktörerna för tidskriften Arkitektur.

• manadens_tanke_feb2012.pdf

1 jan av Tommy Larsson Segerlind | Först några ord från Arkus: Det talas mycket om innovationer just nu. Innovation har blivit till ett mantra som ska hjälpa Sverige utveckla en framstående plats bland världens nationer. Vad det talas mindre om är vad som krävs för att innovationer ska komma till stånd – att innovationer kan komma ur vad som först betraktas som ett misslyckande, och att det för det mesta är både plågsamt och konfliktfyllt att tänka nytt och annorlunda. Att satsa på innovationer innebär alltid en risk som någon måste våga bekosta. I Arkus tror vi på att arbeta med sikte på nya lösningar. Som arkitekter vet vi dessutom mer om innovationsprocesser än många beslutsfattare inom samhällsbyggnadssektorn. Här ser vi en möjlighet att forma en pedagogik för aktiv ledning av skilda kompetenser, med potential att skapa innovationer. Månadens tanke är skriven av forskaren Tommy Larsson Segerlind och publicerad i Magasin Subtopia, nr 4. Vi har fått låna texten – läs mer om Subtopia under Tommy Larssons text. Där finns också länkar till Subtopia och till Magasin Subtopia.

Ett ord som blir allt mer vanligt i olika uttalanden, policydokument och politiska program är begreppet "innovation". Under tio års tid har det snarare varit ordet "entreprenörskap" som använts som ett universalmedel för olika typer av samhälleliga problem som t.ex. arbetslöshet och lägre tillväxt. Nu är det innovation som gäller!

Som forskare inom entreprenörskap och innovation är det något som jag faktiskt välkomnar. Att det alltför ensidiga nyföretagarmantrat "Bli din egen företagare - driv eget!" i allt högre grad byts ut eller kompletteras med fokus på innovation är från ett forskningsperspektiv något positivt. Men precis som entreprenörskapsbegreppet så används begreppet innovation alltför ofta utan att man riktigt förstår innebörden av ordet. I forskningen finns det olika definitioner av entreprenörskap. Under mitten av 1900-talet var entreprenörskap och innovation synonyma begrepp, d.v.s. skapandet av något kvalitativt nytt i ekonomin, och det användes oftast i relation till storföretagen. Under 1970-talet började entreprenörskap förknippas med småföretagande, och från 80-talet allt mer med nyföretagande. I början av 2000-talet definierades entreprenörskap mer i termer av upptäckande, utvärderande och genomförande av affärsmöjligheter, oberoende av om det var i små eller stora företag, eller andra typer av organisationer. Här gjorde man också en skillnad mellan innovativa möjligheter där man utgår ifrån en ny idé, och enbart vinstgivande möjligheter där man imiterar andra. Nu har vi gått ett varv och 2010-talet politiska modeord kommer att bli just innovation. Vi är dock inte tillbaka på ruta noll utan självklart har vi lärt oss något på vägen. Det gäller nu att ta tillvara på dessa erfarenheter för att inte uppfinna hjulet på nytt.

Risken är nämligen att innovation endast förknippas med hög- teknologiska produkter. Innovation är dock alltför viktigt för att enbart överlämnas till ingenjörer! Innan jag utvecklar det påståendet vill jag utveckla innebörden av ordet innovation. Innovation är att ta en ny idé till marknaden eller ut i samhället. Det låter väl inte så komplicerat, men tyvärr är det inte hela sanningen. Innovation handlar inte enbart om att komma på en ny idé utan i första hand att förverkliga och föra ut denna nya idé i samhället. Det är det sista som är det mest knepiga. Att göra något som tidigare inte har gjorts innebär också att det inte finns fullständiga erfarenheter och kunskaper om hur detta ska göras. Av den anledningen måste en del ny kunskap skapas i innovationsprocessen. När innovationen har realiserats, eller när den nya kunskapen som utvecklats i processen blir tillgänglig, kan det skapa mervärden inte bara för dom som genomfört innovationen, utan också för dom som använder innovationen eller genom den nya kunskap som utvecklats. Detta har potentialen att genera nya idéer av människor och organisationer som kan se nya tillämpningar eller nya kombinationer av dessa resurser. Även om jag precis skrivit att innovationer inte enbart handlar om högteknologiska produkter och ingenjörer, så skall jag ändå ta exemplet om Intels mikroprocessor. Det sägs att den första processorn togs fram från ett önskemål om att förbättra en japansk miniräknare. Istället för att specialtillverka tolv kretsar med skräddarsydda funktioner till denna räknare kom man på idén med ett chip som kunde utföra dessa operationer, som programmerats och lagrats i ett minne, d.v.s. i en integrerad krets. Processorn kunde på så sätt utföra fler och snabbare instruktioner. När denna innovation blev känd på marknaden så insåg andra (men givetvis också Intel) att denna mikroprocessor skulle kunna användas för andra syften än i en miniräknare. Både den nya kunskapen om att integrera kretsar, men också processorn i sig, skapade därför nya innovationer i nästa led. Då inte bara i tekniska produkter så som t.ex. nya datorer, men också i sätt att tillverka saker, skapandet av nya programvaror, i nya tjänster, sätt att kommunicera, att distribuera, marknadsföra, samt nya organisationsformer, o.s.v. Vad jag försöker säga med detta exempel är att innovationer inte bara genererar nya lösningar på olika problem i flera led, utan även att innovationsprocessen skapar värden i samhället i och med att det där också genereras ny kunskap.

Vad vi också vet är att innovationer både kräver och skapar tillit mellan olika människor och organisationer för att de ska kunna realiseras. Att göra något som tidigare inte gjorts och att föra ut denna innovation till någon som vill använda den innebär alltid någon typ av oförutsägbarhet. Vi kan inte vara säkra på att det faktiskt går att genomföra och än mindre att det finns någon som vill ha vår idé. Av den anledningen måste vi oftast parallellt i processen hantera både den teknologiska osäkerheten (går det att göra?) och marknads- osäkerheten (kommer någon att vilja ha den?).

Men allt i en innovationsprocess handlar inte om nya lösningar, utan också om att koppla ihop gamla lösningar med nya. Innovationsprocesser är därför alltid kollektiva handlingar där flertalet personer, grupper och organisationer med olika kompetenser och erfarenhet behövs i processen. Dock räcker det oftast inte med olika kompetenser och resurser, utan det krävs också relativt hög grad av tillit och förtroende till att de olika aktörerna klarar av att hantera de olika typerna av osäkerhet och det oförutsägbara som alltid uppstår i en innovationsprocess. Problem som uppstår kan inte alltid lösas på egen hand och därför blir tillit till de relationer som byggts upp till andra avgörande.

Finns det då inget negativt med innovationer? Självklart finns det en baksida. I innovationsprocesser är det inte ovanligt med konflikter. I och med att det inledningsvis inte finns ett facit på om man kommer att lyckas, så kommer olika personer att ha olika åsikter gällande vad som är bra lösningar eller inte. Vem som har rätt vet man inte förrän innovationen är fullbordad. Är man dock medveten om att konflikter är en naturlig del av innovationsprocessen, så går de oftast också att hantera. Det viktiga är att konflikterna inte övergår i konfrontationer där relationer raseras.

En annan baksida är att innovationer också kan göra kunskap onödig, förstöra hela företag, organisationer och branscher. Framstegen med den japanska miniräknaren gjorde den kunskap som fanns i företaget Facit i Åtvidaberg inaktuell. Hela orten drabbades på 1970-talet av företagets tillbakagång vilket lärt oss att vi hela tiden måste stå på tå för att hålla utkik efter nya innovationer och den kunskap som skapas i processen.

Idag vet vi också att mötet mellan konst, kultur och företagande är en viktig källa till innovation. Det kan låta som en klyscha, men innovationer uppstår i möten mellan människor. Vilken typ av innovation och kunskap skapas i och runt Subtopia, och vilka samhälleliga värden går det att skapa utifrån dessa?        

Tommy Larsson Segerlind är ekonomie doktor och lektor i företagsekonomi med inriktning mot entreprenörskap och innovation vid Södertörns högskola. Han är där proprefekt vid Institutionen för Ekonomi och företagande och ämnesansvarig för företagsekonomi. Hans forskningsintresse är relaterat till olika frågor kopplat till ledning av innovationsprocesser. Hans utgångspunkt är att innovationsprocesser i grunden är kollektiva processer där bland annat tillit och förtroende är en förutsättning för att olika kompetenser skall kunna hantera osäkerheter och risker under processen.

Subtopia är ett kreativt kluster i Alby, Botkyrka. I Subtopia finns idag ett sextiotal företag av olika storlekar verksamma inom konst och kultur, de flesta inom cirkus, varieté, gatuperformance, film och media. Subtopia arbetar för att gynna innovation och kreativitet men också med att hitta spännande korsbefruktningar där kultur, näringsliv, utbildning, forskning och socialt engagemang möts. Subtopia är oasen där gräset får växa i olika höjd och ibland vara oklippt. I Subtopiaklustret kan entreprenörer och kreatörer med olika erfarenhet och bakgrund mötas, utbyta kunskap, växa och bidra till social och ekonomisk tillväxt i samhället. 

Läs mer om Subtopia via länkar här nedanför till webbsida och till Magasin Subtopia nr 4, där Tommy Larssons Segerlinds artikel är publicerad.

Länk till Subtopia

Länk till Magasin Subtopia #4

 

 

• manadens_tanke_jan2012.pdf

2 dec av Leo Gullbring | Bygga högt. Förtätat. Hållbart. New urbanism. Svensk stadsplanerings recept för stadsbyggnad är enkla och slagkraftiga. Men är det de fysiska strukturerna med gatunät och kvarter som bygger staden, eller är det snarare de sociala och kulturella rummen?

Det dök upp en underlig text i DN Stockholm i mitten av hösten. Jerker Söderlind ondgjorde sig över arkitekter, byråkrater och egoistiska bygglovsöverklagande medborgare på tvärs med de heliga marknadskrafterna. Istället för att likt "felutbildade kartongarkitekter" bygga pastischer på funkislådor vill han bygga 1800-talspastischer i stil med Järla Sjö i Nacka, S:t Erik i Stockholm och Jakriborg i Skåne. Jämförelserna mellan idag och 1800-talet haltar betänkligt, det var knappast några fria marknadskrafter som producerade arkitektur och stadsplaner för två sekler sedan. Jag är ändå tacksam för Söderlinds debattartikel eftersom han helt resolut avsäger sig sin arkitekttitel, det krävs ju knappast någon arkitektutbildning för att bygga pastischer. Och visst ligger det något mycket frestande i Söderlinds idé om att frånta medborgare deras överklaganderätt vid nybyggen och underminera Boverkets kvalitetssäkrande roll, det erkänner nog de flesta arkitekter som arbetat för den kinesiska regimen.

Att göra historien till ett projekteringsinstrument är förstås bekvämt. Men det har hänt en hel del sedan både 1800-talet och Hansastädernas tid. Går det verkligen att vrida tiden tillbaka och hoppas att allt blir lika lugnt och harmoniskt som förr, bara husen byggs i något som ser ut som tegel och sten? Istället för att försöka förstå stadens kaos och kalejdoskopiska mångfald reduceras den till lättillgängliga bilder som kan målas på de stora byggbolagens slentrianmässiga huskroppar. Och inte underligt att ordet stadsmässighet dyker upp överallt oavsett om man nu är nyurbanist eller modernist. Detta vaga begrepp har länge fungerat som en skygglapp. Istället för att försöka förstå stadens komplexitet har stadsbyggnadsfrågorna reducerats till att handla om bilden av stad. Men är det inte snarare så att stadens sociala och kulturella rum borde vara utgångspunkten för vår tids stad? Var finns människorna i Söderlinds billiga imitation av 1800-talsstaden eller i lättfunkisprojekt som Hammarby Sjöstad? Är det snarare inte så att det är vår tids utmaningar som borde vara utgångspunkten för en ny typ av urbanism? En allt större andel singlar och upplösta familjer ställer krav på lägenheter som inte endast ser till kärnfamiljen utan också har flexibilitet att rymma splittrade familjer med bonussyskon och plastföräldrar. Ett nytt offentligt rum som ger plats för både konflikter och gemenskap. Fysiska och virtuella rum som möts i en tid när Internets sociala medier blir viktigare än relationer människa till människa.

I mina ögon är staden svårfångad. Den är ljud, lukter, taktilitet, överlagrade strukturer, ett myller av människor, skitig och skön, synlig och osynlig. Staden bjuder processer i ständig förändring. Den är lika mycket ett fysiskt som socialt, kulturellt och mentalt rum, och den har plats både för konfrontation och för gemenskap. Gator, byggnader, parker bygger fysiska rumsligheter. Människors verksamheter, möten och konflikter samsas med drömmar om historia och framtid. Sociala och mentala rum överlagrar de rent fysiska strukturerna. Samtidigt bryter konsumism och en allt starkare individualism upp och ifrågasätter de kollektiva offentliga rummen. Nya livsstilar och subkulturer tar plats och kräver sina egna stadsrum. Den italienske stadsplaneraren Bernardo Secchi fångar utmaningarna när han hävdar att staden byggs som en kontinuitet med episk karaktär, samtidigt som den ska ge utrymme för förändring och fragmentarisering. 1800-talets kvartersstad må vara mer attraktiv än modernismens monofunktionella ABC-stad och Miljonprogram, men bägge lösningarna är lika anakronistiska idag. När Söderlind säger att nya modeller är bättre än gamla när det gäller det mesta förutom arkitektur, missar han, likt de flesta svenska byggherrar och arkitekter, den arkitekturrevolution som drabbat omvärlden alltsedan uppförandet av Frank Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao och Daniel Libeskinds Judiska museum i Berlin. Datorn som rit-, skiss- och produktionsinstrument överbryggar den historiska uppdelningen emellan humaniora och naturvetenskap, den upplöser motsättningen mellan konst och teknik när golv, väggar, tak sömlöst flätas samman i verk som ligger bortom arkitekturmodernismens abstrakta formspråk. Referensen är inte 1800-talet utan snarare barock och gotik, fria former som bär på berättelser som fulländar det funktionella. Om arkitekturrevolutionens främsta nyskapare får arbeta med stadsplanering och bostäder istället för med museer och konserthus, så kan de kanske ta död på en dröm om arkitekturen som ett hantverk där man lär sig bygga med tegel, till förmån för en arkitektur som arbetar med ett helt spektrum av gestaltningsidéer bortom stadsmässighetens torftighet.         

Leo Gullbring arbetar som frilansande arkitektur- och designskribent sedan två decennier, för närvarande är han även adjunkt i designteori vid Malmö Högskola. Läs mer på www.calimero.se

 

• Månadens_tanke_111201.pdf