Månadens tanke februari 2017

| Februaritanken handlar om ett fenomen som vi menar har påverkan på arkitektur och på forskning om arkitektur; när medel görs till mål – när ekonomi, juridik och kommunikation sätts i centrum på bekostnad av kärnverksamheten.

Till kunskapen om arkitektur hör kännedom om förutsättningar för arkitekturens tillblivelse. Bland annat gäller detta lagar och regler och hur dessa tillämpas. En annan viktig förutsättning är vilka kulturer som råder i arbetssammanhang, dels inom arkitektkåren dels i relationer med andra aktörer.

En sak som det talats om i allmän mening, är avprofessionalisering - d v s att verksamheter i allt högre grad baseras på frågor som gäller affärmässig organisation inriktad på enhets- eller projektmässiga vinster, snarare än på kunnande och förmåga vad gäller verksamhetens kärnområde.

Denna månad länkar vi till en artikel som diskuterar ledningars fjärmande från kunnandet om verksamheters kärnområde. Även om artikeln i första hand handlar om offentliga organ, så tar vi upp den här för att vi menar att fenomenet är allmänt utbrett och att det därmed har påverkan även på arkitekturen och på forskningen. Ekonomi, juridik, politik och kommunikation slår ut arbetsprocesser som borde handla om kunnande om kärnan - det vill säga arkitekturen i "vårt" fall.

Artikeln är skriven av Göran Arnqvist och publicerad i SvD Debatt 29 januari, 2017.

I skrivande stund annonserar Regeringen att Kieran Long blir ArkDes nye chef. Här kommer en länk till några av hans texter på Dezeen.com>>

 

0 kommentarer | Kommentera

Skicka till en vän
Situationsplan över planerat bostadshus för bogemenskapen Under samma tak. Arkitekt: ferrum arkitekter ab. Byggherre: Trollängen Bostad AB

Situationsplan över planerat bostadshus för bogemenskapen Under samma tak. Arkitekt: ferrum arkitekter ab. Byggherre: Trollängen Bostad AB

Sharing cities – är ett paradigmskifte på gång?

| Vid en prisceremoni i Göteborg den 17 november 2016 tilldelades borgmästaren i Seoul, Park Won Soon, “The Gothenburg Award for Sustainable Development“. Priset som delas ut årligen är på en miljon kronor och ges från ett partnerskap bestående av Göteborgs stad, Västra Götalandsregionen och 11 stora företag. Varje år har priset ett tema och i år var det Sharing Cities eller delningsekonomi.

Park Won Soon har på fem år genomfört en mängd förändringar i Seoul, en stad med 10 miljoner invånare. Syftet med förändringarna var och är att utnyttja stadens resurser bättre, vilket leder till ekologisk men också ekonomisk och social hållbarhet. Park Won Soon har bland annat öppnat upp stadshusets bottenvåning och park för allmänheten, förbättrat kollektivtrafik, skapat förskolor, genomfört ett system där ungdomar kan flytta in hos äldre ensamma människor i stora bostäder och ge dem lite hjälp och trygghet mot en låg hyra. "Det är så vår tradition ser ut - vi har historiskt sett alltid behövt dela. Men vi har, liksom många industriländer haft en period där den individuella tillfredsställelsen stått i fokus", säger Park Won Soon. Med den digitala tekniken uppstår nya möjligheter. Vi kan se allt i våra telefoner, var det finns en ledig cykel, vem som har ett ledigt rum, bästa kollektivtrafiken mellan två platser och så vidare. Park Won Soon menar att vi har allt att vinna på "the Sharing City", delningekonomin. Det är bra för miljön, det är ekonomiskt för samhället och för individen och det skapar kontakter och sammanhang.

På samma sätt tänker de som drar igång en bo- eller byggemenskap. Som ordet anger är det kanske just gemenskap som är det första målet för den enskilde men också att vara delaktig i den beslutsprocess som krävs för att bygga och förvalta ett bostadshus - att kunna ta saken i egna händer. Att göra storkok och äta tillsammans, att ha gemensamma rum och prylar ute och inne innebär resurshushållning, även om man i allmänhet också har en egen liten lägenhet. Allt detta skapar livskvalitet, långvariga relationer och trygghet, vilket i sin tur gör att man kan bo kvar hemma längre när man blir gammal.

Många kommuner har som mål att få in bogemenskaper i stadsbyggandet. Man tror att det kan ge en variation när det gäller det arkitektoniska uttrycket och en blandad befolkning i stadsdelar som kritiseras för likriktning. Mångfald bland byggherrar kan bidra till konkurrens, pressade priser och minskad dominans av de stora bolagen. Gemensamhetsboenden kanske kan minska behovet av samhällets insatser för vård och stöd, alltså ge social hållbarhet. Man hoppas att den egna kommunen ska upplevas som en attraktiv bostadsort med olika boendemöjligheter. Göteborgs kommun har till exempel beslutat att 5 % av kommunens markanvisningar ska gå till gemensamhetsboende i olika former.

En del av det som nu räknas till delningsekonomin är inget nytt, det har bara fått ett nytt namn. Bibliotek och öppna förskolor betraktar vi som en del av vårt välfärdssystem. Här handlar det egentligen om fördelningsekonomi, och inte delningsekonomi.  Så har vi företag som lever på att tillgodose en marknad för samutnyttjande/återanvändning;  till exempel bilpooler, secondhand-butiker och antikvariat. Det nya och intressanta inom begreppet "delningsekonomi" gäller aktiviteter från person till person som Blocket och Airbnb som vuxit fram med hjälp av digital teknik och sociala medier.

Delningsekonomin är inte rätt ord, menar Duncan McLaren, författare till boken "Sharing Cities: A case for truly smart and sustainable cities". Det för tankarna fel. Det får oss att tänka att företag, "business" ska lösa våra problem. Miljö och samhälle kommer i andra hand. McLaren använder hellre frasen "Sharing paradigm". Han menar att det handlar om ett paradigmskifte för hur vi tänker kring mänsklig aktivitet och mänskliga relationer.

Det finns alltså mycket att vinna på att dela, men man talar också om risker. Airbnb innebär att lägenheter dras undan från bostadsmarknaden och det har därför förbjudits ibland annat i Berlin och New York. Andra städer lär följa efter och snart är sagan kanske slut för Airbnb. System som detta eller couchsurfing (bo på någons soffa) och taxisystemet Uber, där privatpersoner är aktiva gör att risken finns för minskade skatteintäkter. Ett godtyckligt delningssystem kan även, i värsta fall, medföra att personer kan uteslutas från att dela till exempel på grund av hudfärg, kön eller religion. Diskriminering kan ske i det fördolda, och vara svår att föra i bevis.

Regeringen har utsett forskaren Karin Bradley till särskild utredare med uppdrag att kartlägga den nya delningsekonomin och se över olika användares roller och rättsliga ställning. Det blir intressant att se hennes resultat i mars 2017.

 

Helena Westholm är arkitekt A/MSA på ferrum arkitektkontor ab. Hon har specialiserat sig på energieffektivt byggande. Hon har ritat byggnader med låg energianvändning och passivhus; flerbostadshus, villor och en förskola i Borås. Nu är hon ansvarig arkitekt för en bogemenskap med 55 lägenheter som ska byggas i Göteborg. Hon ansvarade för arkitektarbetet gällande Brogården, som har byggts om till passivhusstandard. Helena har också utvecklat och spridit kunskap genom att skriva artiklar och rapporter för Arkus. Helena arbetar också med frågorna på stadsplaneringsnivå.

Bilden visar en situationsplan över den planerade byggnaden för bogemenskapen Föreningen Under samma tak. Arkitekt: ferrum arkitekter ab. Byggherre: Trollängen Bostad AB

Sharing cities - A Case for Truly Smart and Sustainable Cities av Duncan McLaren och Julian Agyeman, The MIT Press >>

 

 

0 kommentarer | Kommentera

Skicka till en vän
Marie Granmar bor i ett av Bengt Warnes naturhus och beskriver sina upplevelser av det i månadens tanke november 2016.
Foto: Marie Granmar

Marie Granmar bor i ett av Bengt Warnes naturhus och beskriver sina upplevelser av det i månadens tanke november 2016. Foto: Marie Granmar

Leva med naturen - om Bengt Warnes naturhus

| Journalisten och författaren Marie Granmar bor i ett av Bengt Warnes naturhus och beskriver upplevelsen av att leva i ett kretslopp och i samklang med naturen. Samtidigt som det finns ett stort intresse för huset hos allmänheten ställs krav på att det ska anslutas till kommunalt vatten och avlopp. Marie Granmar lyfter i månadens tanke arbetet med sin bok om livet i naturhus.

Efter att under mer än 40 år ha bott i olika lägenheter flyttade jag för några år sedan in i min nya pojkväns hus. Det visade sig inte vara vilket hus som helst, utan ett naturhus skapat utifrån arkitekten och forskaren Bengt Warnes idéer.

Naturhuset på Ingarö i Stockholms skärgård var i hög grad ett självförsörjande hus - helt i linje med de hus som beskrivs i Bengt Warnes och författaren Marianne Fredrikssons bok "På akacians villkor - Att bygga och bo i samklang med naturen" från 1993.

Inneslutet i ett växthus med eget brunnsvatten använt via snålspolande kranar, urinseparerande toaletter och avlopp med minireningsverk i källaren fungerade huset mycket nära det som Warne och Fredriksson förespråkade: Ett naturligt kretslopp.

Ett naturhus skulle, enligt Bengt Warne, vara en helhet - en holon (ett begrepp myntat av brittiske författaren Arthur Koestler i boken "The Ghost in the Machine" 1967). Naturhuset skulle fungera i symbios med sin omgivning - i kvarteret med andra hus runtomkring, och i stadsdelen med andra kvarter och naturen. Huset skulle också vara föränderligt, för att ge sina invånare omväxling och stimulans. Växter, djur, sol, vind, vatten och mylla skulle stimulera till lek och mänsklig kreativitet.

Samarbetet med naturen skulle leda till friskare luft, minskat uppvärmningsbehov och mindre användning av grundvatten. I växthuset gick det även bra att odla sin egen mat - tomater, gurka, vindruvor, kryddor, citron, mandel, pumpor, fikon, paprika och potatis. Odlingar som gödslades med näring från det egna, renade avloppsvattnet.

Bengt Warne formulerade fyra regler för vad ett naturhus skulle leva upp till. Han prövade också idéerna i praktiken i Sveriges första naturhus i Saltsjöbaden utanför Stockholm, där han bodde med sin familj under fem år i slutet av 1970-talet.

År 2015 hade jag bott lika lång tid i ett naturhus som Bengt Warne. Min sambo hade redan hunnit bo 11 år i huset på Ingarö. Ungefär lika lång tid som familjen i det tredje svenska naturhuset, utanför Vänersborg, som också byggdes i början av 2000-talet.

Vi upplevde att intresset för huset från media och från besökare till visningarna ökade för varje år. Samtidigt drog kommunen åt tumskruvarna och krävde att alla i vårt före detta sommarstugeområde skulle ansluta sig till kommunalt VA. Samma krav ställdes på naturhusägaren utanför Vänersborg, som valde att ta strid i domstol om sin rätt till kretsloppsboende.

Det kändes starkare än någonsin att vi hade ett stort ansvar att fortsätta berätta om naturhus, och även om andra hus som hjälper människor att leva mer i samklang med naturen. Om att spara på jordens resurser, rena det som smutsats ner och lämna tillbaka så mycket som möjligt samt vara i hög grad självförsörjande. Enkla lösningar i kombination med modern teknik.

Det var dags att följa upp Bengt Warnes arbete - hur det hade fungerat i praktiken i de hus som byggts och i de som höll på att byggas - i en ny bok. En bok om min familjs och andra familjers naturhusresor, om hur Warnes idéer sakta men säkert anammats av fler och letat sig in allt mer i byggandet av både små och stora standardhus.

Inglasade gårdar och takterrasser med möjlighet till egen odling mitt i staden, mer kretsloppsinriktade toalettsystem med vattensnål vakuumspolning och återföring av näring till jordbruket, var några exempel. Att minska energianvändningen i byggnader hade också blivit ett allmänt krav i-och-med EU:s direktiv EPBD och målsättningen att alla nya byggnader ska vara så kallade nära-nollenergihus år 2021.

Bengt Warnes och Marianne Fredrikssons bok var på sin tid ett finstämt inlägg i debatten om miljöpåverkan från vårt boende och vår livsstil. Den diskussionen är fortfarande i allra högsta grad aktuell. Kraven på komfort i våra bostäder ökar, och med det användningen av energi och vatten. Mängden skräp ökar också i världen, eftersom slit-och-släng-mentaliteten är djupt rotad hos många konsumenter.

Ökad återvinning av produkter, mer energisnål teknik, bättre val av material, mat och andra varor samt användning av förnybar energi är några av lösningarna. Bengt Warnes livsprojekt för att säkra människans framtid på jorden var konceptet naturhus.

Marie Granmar är frilansjournalist och författare verksam sedan mitten av 1990-talet. Under de senaste åren har hon varit regelbunden medarbetare i tidningarna Energi & Miljö, Forskning & Framsteg, dagstidningar samt Sveriges radio P1 Vetenskap/Miljö. Just nu arbetar hon med en bok om Bengt Warnes naturhus.

 

0 kommentarer | Kommentera

Skicka till en vän

Om Månadens tanke

Har du en idé om ett forskningsprojekt?

Har du en idé om ett forskningsprojekt? Kontakta Arkus om du behöver hjälp att formulera idén tydligare för dig själv och för eventuella samarbetspartners. Läs också på webbplatsen hur du söker projektanslag hos oss för genomförandet.
Läs mer om anslag

Här bor vi

Vi sitter tillsammans med Byggherrarna, Fastighetsägarna, IQ Samhällsbyggnad och Energi- och miljötekniska föreningen mitt i City. Kontakta Arkus