Den alltjämnt pågående urbaniseringen innebär att hållbar utveckling i allt större utsträckning är beroende av hållbar stadsutveckling. Men vad är egentligen hållbar utveckling, och vad är en hållbar stad?

Hållbar utveckling är ett socialt konstruerat begrepp som syftar till att peka ut en önskvärd riktning för samhället. Då begreppet först myntades var denna önskvärda riktning klart och tydligt uttryckt som en utveckling där den ekonomiska tillväxten underordnades de ekologiska systemens bärkraftighet. Idag verkar det dock som att hållbar utveckling, hållbarhet och prefixet hållbar kan betyda lite vad som helst. Ett skäl till detta är att hållbarhet i allt större utsträckning har börjat användas som ett relativt begrepp. Enligt denna uttolkning är allt är hållbart som är bättre än genomsnittet. Men liksom rättvisa, jämlikhet och demokrati så är hållbar utveckling är ett begrepp med ett syfte. Det vill oss något. Det ställer krav på oss. Att hållbar utveckling är ett socialt konstruerat begrepp innebär inte att det kan betyda vad som helst. Det finns inte heller någon motsättning i att använda naturliga fakta, så som föroreningshalter, biodiversitet och klimatförändringar, för att definiera begreppet. För de ekologiska systemen går det alldeles utmärkt att definiera hållbarhet i absoluta termer. Vi vet idag ganska väl hur dessa system fungerar och vilken belastning de tål innan de riskerar kollaps. Den sociala hållbarheten är svårare att definiera på samma sätt. Vi människor tål ganska mycket mer än vad de flesta anser vara önskvärt att behöva uthärda. Kanske är det därför bättre att tala om ett socialt önskvärt samhälle. Den ekonomiska hållbarheten uttolkas ofta som ekonomisk tillväxt, en vantolkning som vi måste upphöra med å det snaraste om den ekologiska och sociala hållbarheten ska ha en chans. Ett välfungerande ekonomiskt system är dessutom inte ett mål i sig utan ett medel för att uppnå andra mål, och bör därför definieras baserat på hur vi förstår ekologisk och social hållbarhet. 

Vad är då en hållbar stad? Ur ett resursanvändningsperspektiv framstår staden som en nod i ett globalt nätverk av resursflöden. Man brukar tala om att staden är beroende av ett omland, både vad gäller att hämta in resurser och för att ta hand om allehanda restprodukter och föroreningar. Det omland som krävs för att försörja en stad växer inte bara med stadsbefolkningens storlek, utan också med storleken på befolkningens konsumtion. En gång i tiden låg detta omland i direkt anslutning till staden. Idag produceras dock allt mer av de varor och tjänster som vi konsumerar inte bara utanför stadens utan även utanför landets gränser. Detta globaliserade omland medför inte bara ökade utsläpp från långväga transporter, utan innebär även svårigheter vad gäller att förstå och ställa krav på de miljömässiga och sociala konsekvenser som produktionen ger upphov till.

Ur detta perspektiv kan det tyckas självklart att man vid bedömningar av städers hållbarhet inte begränsar studien till den miljöpåverkan som äger rum inom stadens geografiska gränser, utan att man även tar med i beräkningen den påverkan som stadens aktiviteter ger upphov till i dess omland. En av de största fördelarna med ett sådant så kallat konsumtionsbaserat bokföringssätt är att det innebär att all miljöpåverkan beräknas med ett livscykelperspektiv. Det ger även en mer rättvisande bild av vilka (vilkas konsumtion) det är som egentligen orsakar miljöpåverkan. Alternativet, ett produktionsbaserat bokföringssätt, tar istället bara med det i beräkningen som produceras inom stadens geografiska gränser.

För en stad, som oftast endast producerar en bråkdel av vad dess invånare konsumerar, innebär en övergång från ett produktionsbaserat till ett konsumtionsbaserat bokföringssätt ofta en rejäl ökning av den miljöpåverkan som tillskrivs staden. För Stockholms del innebär detta att exempelvis koldioxidavtrycket ökar från 2,91 (CO₂e) ton per person och år till 15,68 - en ökning med 439 procent*! Även på nationell nivå är Sverige är en nettoimportör av växthusgaser och nettoexportör av miljöproblem. Skillnaderna på nationell nivå är förvisso inte lika drastiska som för Stockholm, men är ändå i storleksordningen av ett fördubblat koldioxidavtryck. Detta innebär dessutom att den omtalade svenska framgångssagan gällande att koppla isär ekonomisk tillväxt och koldioxidutsläpp faller platt. Denna bygger nämligen på produktionsbaserad bokföring.

Hållbar stadsutveckling är ett begrepp med ett syfte. Det vill oss något. Det ställer krav på oss. Det kräver ansvar: vi kan inte skjuta över vår miljöpåverkan på andra länder eller kommande generationer. Det kräver ödmjukhet: allt som är bättre är inte hållbart. Det kräver personligt och politiskt engagemang: hållbar utveckling är något vi gör eller omintetgör här och nu. Den kan inte skjutas på morgondagen.

*Siffrorna i detta stycke är hämtade från studien "Global miljöpåverkan och lokala fotavtryck - analys av fyra svenska kommuners totala konsumtion", utförd och publicerad av Stockholm Environmental Institute 2012.

Kort om Josefin:

Josefin Wangel är miljövetare och filosofie doktor i Planering och beslutsanalys. Hon arbetar som forskare och lärare på KTH, med fokus på hållbar stadsutveckling samt kopplingen mellan planering och livsstilar. Hon är aktuell som författare i boken "Hållbarhetens villkor" där hon analyserar hur hållbara de två stadsbyggnadsprojektet Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden egentligen är. Kapitlet går att ladda ner på hennes hemsida.         

Västra Hamnen har uppmärksammats för sina hållbara och attraktiva bostäder men samtidigt har högskolan, närings­ livet och företagsetableringarna utvecklats. En gång i tiden var Västra Hamnen Malmös största arbetsområde när varvs­ industrin Kockums blomstrade. Nu är det än mera blomst­ rande och fler arbetar här idag än under varvets storhetstid. Samtidigt har Västra Hamnen blivit en tillflyktsort för alla Malmöbor och är ett av stadens populäraste utflyktsmål.

Denna bok har skrivits av en rad initierade personer som sammanfattar utvecklingen i Västra Hamnen när den nu är utbyggd till hälften. Här ges inblickar i allt från planering och ekologisk teknik till hur Västra Hamnen har tagits emot och kommenterats runt om i världen. Redaktör har varit Bengt Persson.

Arkus skrift nr 70

ISBN: 978-91-978664-4-6

Utgivningsår: 2013

Ordinarie pris: 400 sek + moms 6 %

F-pris och pris för medlemmar: 250 sek + moms 6 %

Press: För bild och recensionsex kontakta kansliet info@arkus.se

Detta Zlatancitat pryder med stora bokstäver den gång- och cykeltunnel som markerar den västra entrén till stadsdelen Rosengård i Malmö och som jag passerar nästan dagligen. Man kan diskutera om citatets placering har en förstärkande positiv effekt och är identitetsskapande för området, eller om det snarare förstärker bilden på ett negativt sätt – Rosengård som något särskiljt från övriga staden. Förutom det diskutabla i att märka ut att du nu äntrar Rosengård, har citatet en annan inneboende problematik. Att Rosengård allt för ofta kommit att handla om killar.

Det är kanske inte är så konstigt att just killar hamnar i fokus. Zlatan har blivit ett levande nationellt bevis på att ungdomar som växer upp i miljonprogram kan ta sig 'någonannanstans', och överallt sägs knattefotbollsspelare drömma om att göra samma resa som han. (Läs tex Sydsvenskan 2012-11-28.) Pojkarnas anmärkningsvärda skolresultats-tapp gentemot flickornas belyses kontinuerligt. Och gång på gång rapporterar media om (kill)gängen som skapar oreda och otrygghet. I ett problemlösningssamhälle som Sverige fokuserar man på att åtgärda killarnas "problem", och tillsätter medel efter medel för dito. Men vad händer med dem som inte är de uppenbara "problemskaparna"? Hur byggs och förhåller sig våra städer till de som inte tar så mycket plats eller aktivt rum i anspråk? Vad handlar stadsbyggnad om i förhållande till tjejer?

Ett exempel kan vara offentliga utomhusplatser för fysisk aktivitet. Kommuners satsningar på spontanidrottsplatser och multisportplaner de senaste åren har kommit att få en väldigt skev användning. 80 % av dem som använder planerna är killar, endast 20 % är tjejer. Detta presenteras i undersökningen Spontanidrott för vilka av Ulf Blomdahl, Stockholms Universitet och Stockholms stad. (Vi hoppas kunna lägga upp länk till utredningen här inom kort) Siffrorna ser likadana ut i hela Sverige. Blomdahl ställer sig frågan hur det kommer sig att satsningarna på spontanidrott gjorts utan några analyser om vilka som troligtvis kommer att nås av dem. Han resonerar kring åtgärdshierarkier, och att incitament som t ex att aktivera ungdomar (läs killar, och lägg till ‘i socialt utsatta områden') att hålla sig borta från skadegörelse och grövre brottslighet ofta får företräde framför ambitionerna om en mer jämlik folkhälsa och det att skapa jämställda miljöer och uppväxtvillkor.

För mig är undersökningen extra intressant. Jag arbetar i ett pågående stadsutvecklingsprogram i Rosengård i Malmö. Ett av delprojekten har varit att bygga en aktivitetsyta för ungdomar. En utomhusplats som skall kunna erbjuda fysisk aktivitet och socialt umgänge. Det som varit intressant med arbetet är att vi i ett tidigt skede bestämde oss för att fokusera på att skapa en plats för målgruppen tjejer 16-24. Detta efter att vi som planerare initialt (och i slentrian) skissat en aktivitetsyta fylld av förutsägbara aktiviteter såsom skate, klättring, grafitti och multisport. En typisk plats som skulle ha gynnat de redan fysiskt aktiva killarna. För att inte återigen planera för de som redan tar och får mycket plats i den offentliga miljön, valde vi att pausa skissandet och istället ha en annan målgrupp i sikte. Vi involverade unga tjejer i projektet och gav dem bland annat som sommaranställning att jobba med platsens gestaltning. Därefter har tjejerna fortsatt ta sig an ytan på frivillig basis. Nu är platsen designad och byggklar, efter deras involvering har det blivit aktiviteter för dans, kultur och scen, snarare än en multisportplats med bollsport och skate.

Egentligen är varken platsen eller processen bakom särskilt uppseendeväckande. Ett involverande angreppssätt borde inte vara en ovanlighet i dagens delaktighetsorienterade stadsbyggnadsprocess. Ändå har vi som arbetat med projektet otaliga gånger fått förfrågningar om studiebesök, presentationer, intervjuer och som här - skriva om processen. (tex här, här och här). Det säger något om hur få exempel det måste finnas på fysisk planering med genus och verklig delaktighet som utgångspunkt.

Men med tanke på den problematik som presenterats i ovan nämnda studie borde det väl nu poppa upp flertalet projekt (och anslag) för jämställd planering av allmänna platser? Något säger mig dock att jämställdhet även fortsättningsvis kommer att vara en fråga som sätts åt sidan, till förmån för andra mer akuta, eller aktuella "problem". Målet att flickor ska idrotta/motionera i samma utsträckning som pojkar har funnits i kommunala målsättningar sedan minst 30 år tillbaka. Jämställdhet känns inte som ett särskilt nytt eller innovativt angreppssätt. Ändå har vi inte kommit längre än till 80/20-statistiken, och till ett fåtal projekt som lyfts fram gång på gång. Det är inte målsättningarna vi saknar, utan metoder och goda exempel att göra mainstream av.

Fler metoder för genusmedveten stadsplanering behövs, och särskilda satsningar för jämställdhet måste övergå i ett allmänt och integrerat tänkande och agerande för jämställd planering. Det får inte stanna vid enstaka aktivitetsytor i Rosengård, utan måste bli en självklar aspekt i processen att bygga offentliga platser, skapa rum och göra städer.  

Moa Björnson är kaospilot och jobbar som processledare inom hållbar stadsutveckling i Malmö stad. Hon leder delaktighet- och samverkansprocesser mellan förvaltningar, aktörer och medborgare i projekt som handlar om fysisk förnyelse i stadsdelen Rosengård. Finns på twitter som @moabjornson

Det har dykt upp ett nytt magiskt ord som ska lösa den svenska stadsplaneringens bryderier. Efter att man under så gott som hela efterkrigstiden radat misslyckande efter misslyckande så ska man nu bygga “blandstaden“. Men varför uppfinna ett helt nytt begrepp, varför inte helt enkelt bygga stad?

Jag råkade begreppet "blandstad" för första gången på Norra Älvstranden i Göteborg för tio år sedan. Att det inte blev särskilt blandat skyllde stadsbyggnadskontoret på Ericsson som hade större behov av attraktiv boende för de anställda än en levande stadsmiljö. Vid Sannegårdshamnen mötte jag tunga vita bostadslådor (att jämföra med Lindholmens lätta "landshövdingehus"). Trutar skränade, någon ensam bil körde förbi. En skylt pekade vidare mot en gömd pizzeria. Bland de få kommersiella inslagen fanns Arkitektkompaniet, ett av de arkitektkontor som ritat husen längs kajen. Allt tal om "blandstad" hade kommit av sig och återigen blev det monofunktionell sovstad. Och svensk stadsplanerings historia sedan krigsslutet är en rätt sorglig rad misslyckanden. Från femtiotalets funktionsuppdelade ABC-stad till miljonprogrammets rationellt planerade förorter, från åttiotalets kulisslika stenstad, till panoramafixerad nyfunkis, till hanseatiska pastischer som i sydskånska Jakriborg. När modernismens maskinmetaforer och trafikapparater inte längre fungerade som planeringsinstrument blev lösningen att mynta nya begrepp. Under postmodernismens åttiotal hette det "stadsmässighet" när man skrudade bostadsområden med lite färg och form. Sedan hette det den "goda staden" när man försökte fånga något bortom bara bilden av stad. Sedan några årtionden är det just "blandstad" som gäller både bland stadsplanerare och Yimbys (i det alltmer trafikinfartdrabbade Stockholm föredrar man "promenadstad").

Gång på gång möter jag tillrop om att nu bygger vi "blandstaden", men det blir underligt stumt när jag frågar vad det innebär och vilka exempel som finns på "blandstad". Man hänvisar gärna till en kort skrift som Boverket gav ut 2005 och som återger en vag och löst skissad definition. "Blandstaden" är tät men fattbar, det finns närhet mellan verksamheter och människor, ett omväxlande och rörligt folkliv. Det talas om estetisk och social blandning, om funktionsblandning, om funktionsintegrering. Att begreppet är vagt ses som positivt eftersom det ger tolkningsutrymme. Jag ser snarare begreppet som en oförmåga till att analysera och förstå vad stad innebär. Genom att skapa ett nytt begrepp kan vem som helst lägga in sina egna tolkningar, när det ändå inte bli stad kan alla skylla på andra precis som på Norra Älvstranden. Skriften saknar till stor del utländsk referenslitteratur annat än okritiskt anammade nyurbanister. Inte heller diskuterar förespråkarna "blandstadens" konnotationer. Är det blandekonomi som det refereras till? Och handlar talet om blandade ägarformer om ännu fler segregerande bostadsrätter? Här finns en rätt naiv inställning till de ekonomiska realiteterna. I de flesta stadsmiljöpresentationer vi möter så är det unga vita välanpassade som visas fram. Drömmen om den mångkulturella staden har falnat. Och vad är det som blandas egentligen? Espresso House och H&M och Lindex? Eller den unika småföretagarverksamhet man kan möta på Möllevången i Malmö, hipster-Södermalm i Stockholm eller megakanelbullekvarter i Göteborgs Haga? Den svenska samförståndsandan innebär allt som oftast att vi bygger med färdiga byggblock, varje nytt köpcenter, oavsett om det ligger i innerstad eller i stadens utkanter har exakt samma innehåll av kreditvärdiga bankgodkända storföretag. Inga överraskningar i denna repetitionens estetik.

För mig framstår "blandstaden" som ännu ett kulissbygge, återigen ett försök att reducera stadsbyggandet till att bygga bilden av stad. Varför utgå från ett nytt begrepp som mest reagerar emot, och därmed präglas av tidigare misslyckanden? Är det möjligen så att den här lingvistiska uppfinnarivern visar på en oförmåga och ovilja att förstå den stad vi levt med i tusentals år? Lite som när den modernistiska stadsplaneringens fader Le Corbusier mötte New York på trettiotalet och inför alla skyskrapor utbrast att staden är en katastrof, om än en vacker katastrof. New York, en idag så populär förlaga för svenska politiker, var enligt modernismens stadsplaneguru helt enkelt byggd på fel premisser. Botemedlet var att kopiera bilindustrins serieproduktion och standardisering. Allt skulle rivas och byggas upp på nytt, rationellt och effektivt. I Sverige förverkligades Le Corbusiers stadsplaneideal i miljonprogrammets förorter med höghusen uppradade längs med krangatorna (trots att Jane Jacobs Den amerikanska storstadens liv och förfall, en av motkrafterna mot sextiotalets rivningsplaner i New York, redan fanns översatt). Den hårdaste kritiken i Sverige återfanns knappast i arkitektkåren, men däremot hos författare som exempelvis Bertil Widerberg som i boken Malmö från 1964 skrev:

Mer antispetiska ideal föresvävar våra folkhemsförmyndare i Malmö. I deras sköna nya värld står en hög bacillfri luft över en finsopad symmetri av bostadsriktiga husmaskiner. Under en från lärkor och humlor desinficerad himmel utbreder sig vattenpassplana gräsmattor som aldrig vetat av en maskros. Jämnförnöjda medborgare defilerar i familjebilkaravaner längs kommunalt tuktade kanalkajer.

"Blandstaden" är knappast lösningen på modernismens funktionsseparering, den visar bara på en oförmåga att se staden som mer än hus. Här finns samma oflexibla syn på staden som statiskt fysiskt rum, och inte som en ständigt pågående process. Här finns en ovilja att omfamna stadens både fula och vackra sidor, och att förstå att det är stadens sociala och kulturella rum som ger plats för de möten och konfrontationer som bygger civilisation och kultur. Tvärtom så kan en kreativ stadsplanering födas i det som stör de så noga uttänkta systemen. Kanske är det dags att inse att man måste gå utanför arkitektur-, fastighetsutvecklar- och byggarskrået till författare, antropologer, sociologer, psykologer och inte minst konstnärer för att kunna bygga den stad vi alla drömmer om.

Leo Gullbring arbetar som fristående arkitektur- och designskribent, föreläsare, fotograf och konsult sedan snart 25 år. www.calimero.se 

Från Kansliet: 1998 skrev Björn Linn, Jan Ahlin och Gunilla Enhörning boken Arkitekturforskning med betydelse för konst och gestaltning – inventering och kommentarer. Stöd gavs från Riksbankens jubileumsfond och Chalmers tekniska högskola, som också gav ut boken. Sedan dess har särskilda satsningar gjorts på arkitekturforskningen inom akademin, men mycket av det som skrivs i boken har fortfarande aktualitet. Här ett utdrag, skrivet av Björn Linn.

Till vardags talar man ofta om att man "löser problem" och menar med dessa då ställda uppgifter ("en samling matematiska problem"). Men det är viktigt att skilja mellan begreppen problem och uppgifter för att kunna få arkitekturdiskussionen operativ. I modern tid har arkitektens arbete visserligen ofta rört sig om att behandla kännbara problem i samhället, men för att dessa ska bli åtkomliga måste de transformeras till arbetsuppgifter. Om det sålunda i en politisk behandling av ett visst problem framkommer att det bör kunna mötas (eller oftare "lösas", vilket dock knappast är ett realistiskt uttryck) med en viss byggnadsåtgärd, är detta ett ställningstagande som kan förefalla klart - men ändå praktiskt taget alltid kan ifrågasättas så att alternativ kan diskuteras.

Problemsituationerna för arkitekturens del under 150 års modernisering av det svenska samhället kan ses i ett arkitekturpolitiskt perspektiv som en serie faser under vilka olika slags uppgifter ställs och motsvarande "operationer" sätts i verket (Linn 1998a, bilaga B). Detta har gett karaktäristiska drag åt kunskapsprofilens successiva förändring. I stora drag utskiljs följande:

1) Genombrottet för industrialiseringen från omkring 1850 åtföljs av ett institutionsbyggande utan motstycke i vår historia, såväl administrativt som fysiskt. Bättre än någon annan förtjänar denna epokbenämningen "samhällelig ingenjörskonst"  - i positiv mening. För att bemästra de dittills obekanta uppgifterna begagnar sig arkitekterna av ett register av typer och stilar som tills vidare tas för givet. Bland de nya institutionerna fanns den tekniska högskolan; det betyder att arkitektutbildningen flyttas över från den akademiska Beaux-Arts-modellen till den polytekniska. Miljön omvandlas snabbt genom tätortsbildning i stor skala. Rutnätsplanerna visar ett dominerande administrativt perspektiv, men deras stora styrka ligger i att möjliggöra en hantering av skalans olika nivåer - byggnaden och staden - var för sig.

Kunskapsmässigt grundläggande är den underbyggnad som skapats i form av folkskola, läroverk och tekniska elementarskolor; det betyder att den gamla hantverkskunskapen,  med sin överföring mästare-lärling, nu börjar träda i bakgrunden för något som både är en skolkunskap och därtill en åtföljande handbokskunskap. Förmedlingen av tryckt information ökar räckvidden och snabbheten i spridning av rön, till priset av att inträngningsförmågan i det konkreta riskerar att bli mindre.

2) En känsla av främlingskap inför den snabbt växande mängden artefakter i miljön utlöser en revolution underifrån som inleds kring 1880-talet. Relationerna människa-ting-miljö blir det stora problem konstnärer och arkitekter tar sig an. För att göra tingen förståeliga tas material och hantverk som motiv för formen i stället för som tidigare stilscheman. Rummen formas likaså kring den upplevande människan som ställs i centrum. Den svenska arkitekturen börjar bli internationellt uppmärksammad. Verkstadskulturen bildar grund för formgivning, konstnärer engageras för att skapa "vackrare vardagsvara" - ett slagord formulerat 1919. Konstnärlig gestaltning är ett nyckelbegrepp på kunskapsfältet.

3) Under 1910-talet blir bostadsproblemet, särskilt industriarbetarnas, en politisk fråga av stor betydelse. Problemet transformeras till arkitekternas nya stora huvuduppgift, som förutsätter en genomgripande kunskapsutveckling - en omställning till en analytisk, efterhand forskningsbaserad kunskap. Detta skapar den utrednings- och forskningstradition som redan beskrivits. Vad som efterhand blir problematiskt är att bostadsuppgifterna blir så dominerande att den också överväldigar stadsbyggnadsuppgiften och får den att te sig som en steglös fortsättning av bostadsbyggandet. De villkor som tillkommer på stadsnivån och som innebär dels att miljön måste kunna rymma en mångfald av intressen och funktioner samtidigt, dels att vissa grundkvaliteter garanteras övre längre tid även om element sådana som enskilda byggnader efter hand byts ut, tenderas att förloras ur sikte. Detta nya problem blir dock akut först i följande skede.

4) Den efter andra världskriget kvarstående, t.o.m. försvårade bostadsbristen ger anledning till en intensifierad bostads- och byggnadspolitisk satsning i de s.k. "rekordåren" från omkring 1960. I en forcerad process utnyttjas den kunskap som fått sin form under föregående period, men det som dominerar blir produktionsfaktorerna. Miljöernas monotoni gör det tydligt att den utnyttjade teoribasen överansträngts. Den forskning som nu börjat etableras får, som tidigare sagts, inte någon effektiv koppling till produktionen.

5) Erfarenheterna av denna forcerade produktion i stor skala väcker ett behov av återställning. Detta framträder starkt i den period vi nu befinner oss i. Den känslomässiga övertygelsen är än så länge starkare än det metodiska greppet om problemen. Kunskapshistoria och kunskapsvård har framträtt som angelägna under det föregående skedet och blir nya inslag i forskningen.

Om författaren Björn Linn:

Björn Gustaf Linn (1933-2011) var en svensk arkitekt forskare och professor emeritus i Arkitekturens teori och historia vid Chalmers tekniska högskola. Han var ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och hedersledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna. Han sammanfattade 1998 sina erfarenheter och sin syn på arkitektur i boken "Arkitektur som kunskap". Björn Linn tilldelades 1991 J Gust Richerts pris för "framstående insatser inom ämnesområdet Arkitekturens teori och historia".

Den allmänna kunskapen och ja, faktiskt, känslan för arkitektur och byggd miljö – hur arkitektur skapas och hur arkitekturens struktur och tilltal, på insidan och på utsidan, ständigt påverkar oss i grunden – är försvinnande liten på bred samhällsnivå i Sverige. Varför har det blivit så? Vad ska vi göra åt det?

Bara som ett exempel: Den fysiska miljön är marginellt inräknad när man på allvar formar viktiga samhällsområden som exempelvis skolan eller området hälsa. Det livsviktiga begreppet hållbarhet är, särskilt på policynivå, på väg att slarvas bort. Bostadsbristen riskerar leda till ännu en storskalig och ogenomtänkt quickfix. Och inte sällan händer det att det byggda ställs i ett motsatsförhållande till exempelvis möjligheten att anställa mer personal: "Varför ska vi lägga pengar på lokalerna om vi istället kan anställa fler lärare?"

Arkitektur i allmän mening har kommit att reduceras till en statusmarkör, oavsett om det handlar om profilering av städer, företag eller privata hem. Styrd av trender är det inte konstigt att det är den visuella, lättätna ytan, och inte komplexiteten, innehållet och substansen i arkitekturen, som fångar mest intresse. Bilder, och inte arkitekturen i sig, har tagit över och lagt sig som ett fett, ogenomträngligt lager mellan oss människor och det verkliga, det fysiska, fasta, tredimensionella. Det som vi ska leva i, inte enbart utanpå. Att arkitekturen/den byggda miljön är aktiv medspelare i hållbarhetsbegreppets samtliga dimensioner - ekonomiskt, miljömässigt och socialt, tappas bort i världen av bilder och lättviktig marknadsföring.

Egentligen är detta inte konstigt i sig, det är den allmänna tidsandan som gör sig gällande. Status, livsstilsmarkörer, bilder i media, hur man ter sig i andras ögon, tidens svårigheter vad gäller värdehantering - allt detta är centrala teman för så mycket i våra liv. Kläder, föremål, resor, fritidsaktiviteter och även jobb, villor och bostadsrätter - allt som relativt enkelt låter sig köpas/anskaffas inom ramen för privat- eller företagsekonomin lyder under samma, till hälften dolda, icke lagstadgade, men än dock starkt styrande statusreglementen. Förmodligen grundar sig denna ordning av preferenser i hög grad på magkänslor och i mindre utsträckning på väl grundad kunskap. En slutsats man kan dra om man läser Daniel Kahneman, är att det rådande tankesystemet kring livsstil (och därmed också tyvärr arkitektur), på samhällsbyggnadsnivå och på politisk nivå, snarare utgörs av system 1, än av system 2.

Vad ska man säga om det? Har det inte alltid varit så här? Ingår inte tidens fixering vid livsstilsmarkörer, överflödet av bilder och den ständiga utbytbarheten i en kommersiell process som i själva verket också rimmar med mänsklighetens mödosamma och bitvis förvirrade frigörelse från klass, religion, kön och etniska normer? I ytlig mening har var och en chans att byta livsmönster och uttryck från en dag till en annan. Livsstils-ängsligheten behöver alltså, per definition, inte vara självklart bra eller dålig.

Men när kommuner, som ju styrs av politiker, som ju styrs av väljarstöd, plötsligt, i en rak linje, flyttar över ett alltför ytligt statustänk från lösöre till den byggda miljön i "sina" städer, stads- och kommundelar - då blir det problematiskt. Den byggda miljön äger inte den egenskap som föremål har (som alltså är den enda egenskap som kan ge vår tids medelklassmässiga jakt på livsstilsmarkörer ett existensberättigande, om man ser det som ett sätt att söka sig fram); utbytbarheten. Det byggda sitter fast. Och spelar andra och mycket tyngre roller för individers och samhällens identitet, för allas vår uppfattning om oss själva, och som påverkansfaktor för det liv som ska levas.

Så - vad är det som ska till för att bryta ett mönster som förmodligen är förhärskande och som förmodligen också är riktigt dåligt - nämligen att okunnighet, kortsiktiga vinstintressen eller oreflekterad statushets tillåtas styra ett betydelsefullt område som arkitektur och byggd miljö? Är det arkitekturpolitik på nationell nivå? På kommunal nivå? Är det högre rang för arkitekter i samhällsbyggnadssektorns aktörsflock? Man kan säkert svara ja på dessa frågor, och det handlar förmodligen om en kombination av dessa - politik och arkitekters inflytande är tunga påverkansfaktorer. Men - under alltihop finns något annat, något större, som har med samhälleliga värdegrunder att göra: det allmänna intresset och den allmänna kunskapsnivån, något som styr preferenser och handlingar. Det är inte så enkelt som att säga; vi ska föra arkitekturpolitik som Danmark eller Norge. Jag påstår nu, utan att veta, att det i Sverige finns något annat som styr, något som bidrar till att politik, tillämpning av politik, och praktiskt byggeri ser ut som det gör. Förmodligen är Sverige inte alls likt Norge eller Danmark, även om vi är grannar. Arkitekturpolicys som tas fram i Sverige blir tyvärr, i realiteten, hänvisade till ett liv i marginalen.

Alltsedan utbildningstiden vid KTH på 80-talet har jag burit på en irriterande känsla av bristen på allmänna, fruktbara samtal om arkitektur. Som om arkitektur-på-riktigt vore en blind fläck i den breda samhällsfåran. Jag är övertygad om att för att ett område ska ha chans att leva och utvecklas är det nödvändigt att det finns i det allmänna medvetandet på ett enkelt men ändå substantiellt sätt. Både den djupa fackkunskapen och den enkla, tillgängliga och vardagliga möjligheten att samtala och reflektera över sakernas tillstånd, är betydelsefulla tankesfärer för ett områdes livschanser. Inom den akademiska forskningen har den djupa, teoretiska arkitekturkunskapen en hemvist. Men bland icke-professionella ute i samhället är det... så gott som tyst. Detta gäller tyvärr såväl i bredmedia som bland aktörer med betydelsefulla roller vid planering och produktion av byggd miljö.

Varför är det så här? Varför finns det en ordlöshet kring arkitekturen i samhället? Har det att göra med att arkitekter inte är en särskilt ordrik och verbalt uttrycksfull yrkesgrupp? Har det att göra med skapandeprocessen, som i realiteten är ordlös när det kommer till verklig koncentration. Ordlösheten, att "göra sig blank" är ju en nödvändig förmåga. Man måste komma nära sitt material och inte störa kontakten, uppfattningsförmågan, flödet. Ja, ja - tyst kunskap och allt det där. Men. Man kan inte stanna i ordlösheten - musik, konst, idrott, arkitektur, läkekonst, matlagning - allt som innebär att göra/forma behöver också finnas och leva på ett språkligt och flödigt plan, för att på allvar kunna utvecklas med, och bemöta sin omvärld. Språket och görandet utgör två poler - man gör, man betraktar, man vänder och vrider, känner, tänker, delar tankar kring det gjorda med andra och gör igen. Man värderar, ifrågasätter, prövar och gör fel, värderar igen osv. Man söker och använder sig av faktaunderlag och referenser. Allt detta ingår i skapandeprocessen, alla dessa "bitar" av händelser, av teori och praktik och kontakten däremellan, måste få finnas, måste benämnas, måste hållas levande. De behövs så innerligt väl, för att se och förstå vad det är vi håller på med, för att ständigt skapa ett levande språk kring det vi gör. Det levande språket är bryggan mellan yrkesmänniskor och omvärlden, som gör det möjligt att ta aktiv del och tolka omvärldens behov och också att göra omvärlden uppmärksam på ännu osynliga behov.

Om språket inte finns som brygga och fruktbar kontakt med omvärlden - hur är det då möjligt att på riktigt uppnå bra resultat? Hur är det då möjligt att förstå vartåt man strävar? I synnerhet som vägen till det byggda innebär ett lagarbete mellan flera olika yrkesgrupper som deltar med skilda drivkrafter, kompetenser och yrkeskulturer? Har vi som arkitekter underlåtit oss att benämna vad det är vi håller på med? Har vi skapat vårt eget språk och flyttat ut ur den allmänna språkvärlden som kan delas av många?

Språk och kunskap hänger ihop. Som arkitekter arbetar vi med gränssnittet mellan människa och det fysiska, byggda. I Sverige lever vi i en pragmatisk, handlingskraftig tillvaro som inte på ett enkelt sätt "köper" konstnärliga värden eller otydliga funktioner, men som gärna räknar tid och pengar. För att bli till är arkitektur helt beroende av fungerande arbetssätt, kunskapsuppbyggnad och kommunikation om högst verkliga och betydelsefulla förhållanden - som man dock inte uppfattar om man inte görs medveten om deras existens. Kunskapen och kommunikationen om detta gränssnitt har vi arkitekter ansvar för. Det är vi som måste artikulera, sätta ord på, driva skärpta resonemang kring detta. Vi måste kunna påvisa i de verkliga planerings- och produktionsprocesserna, kvalitativt och kvantitativt, vad det är vi förmår tillföra.

Det duger inte att underlåta att skapa fungerande, arbetsbar kunskap och språkvärld kring den byggda miljöns betydelse. Det finns inga motsättningar mellan kunskap om miljö, ekonomi, sociala faktorer och arkitektonisk skärpa. Alldeles för länge har fastighetsaffären överordnats arkitekturens kvalitativa innehåll. Att ha ekonomin med sig är nödvändigt i allt som görs, men ekonomi och resurstillgångar är ett medel vid produktion, inte ett mål i sig. Ekonomi i förvaltning däremot är ett högst betydelsefullt mål - och här har arkitekter en chans att peka på vikten av insatser i tidiga skeden, för att reda ut och lägga grunden för en hållbar förvaltningsekonomi.

Frågor om substans och innehåll för människor, via arkitekturen/den byggda miljön, måste flytta tillbaka in i de verkliga produktionsprocesserna, inte stanna inom akademins eller arkitektföretagens väggar. Vi måste själva hantera frågorna i inledningen - ingen annan gör det åt oss. Det är ingen enkel sak och det sker inte av sig själv. Att bygga kunskap och synliggöra substans och innehåll i arkitekturen, i strukturer såväl som i arkitektoniskt uttryck och tilltal, innebär insatser och ett levande arbete i direkt närhet till praktiken, som inte får avstanna - det måste hela tiden röra sig tillsammans med, och också i sin omvärld. Arkitekter behöver bedriva det här arbetet gemensamt, skapa en artikulerad bas för arkitekturens roll och betydelse i samhället. En bas som fångar och uttrycker människors verkliga behov, som är ett arbetsbart verktyg vid policyarbete, planering, projektering, produktion och utvärdering, och som kan fungera som utgångspunkt för varje arkitekts förmåga och uttryck. Svårt: ja. Men så har vi arkitekter också valt ett av alla tiders svåraste och mest fantastiska yrken.

(Daniel Kahneman, psykolog, mottog Sveriges Riksbanks pris till Alfred Nobels minne 2002. I sin bok Thinking fast and slow (2011) skriver han om två slags sätt att tänka. Boken finns översatt till svenska på Volante förlag.)

Lisa Daram är arkitekt SAR/MSA och leder arbetet i Arkus kansli. 

Space syntax - ett analysverktyg för planering och utvärdering av arkitektur och byggd miljö handlar om en metod som ger sig i kast med att hitta mätbara samband mellan människors beteenden och byggd miljö. Skriften ger en bra bas för arkitektur- och planeringsstuderande, eller beställare som vill skaffa sig bättre kännedom om hur metoden fungerar, vad den täcker in och grunden för tolkning av data.

Författare är Björn Ekelund och Daniel Koch:

Björn Ekelund är arkitekt MSA och tekn. dr. Idag är han verksam som universitetslektor vid Luleå tekniska universitet (LTU) och som praktiserande arkitekt vid Sweco Architects.

Daniel Koch är arkitekt MSA och tekn. dr. Idag är han verksam som forskare, lärare och ansvarig för doktorandprogrammet på Arkitekturskolan KTH och som praktiserande arkitekt vid Patchwork Architecture Laboratory.

Arkus skrift nr 69

ISBN: 978-91-980422-1-4

Utgivningsår: 2012

Ordinarie pris: 160 sek + moms 6 %

F-pris och pris för medlemmar: 80 sek + moms 6 %

Press: För bild och recensionsex kontakta kansliet info@arkus.se

Månandes tanke är skriven av Björn Ekelund, som tillsammans med Daniel Koch är författare till den nyutkomna Arkusskriften Space syntax – ett analysverktyg för planering och utvärdering av arkitektur och byggd miljö. Texten handlar om planering av städer, om förhållningssätt och verktyg, och om Stockholm on the move, en ny utställning på Färgfabriken.

Som anställd på Sweco Architects är jag glad att vi sponsrar den nya utställningen på Färgfabriken. Det är en kreativ utställning om hur Stockholms infrastruktur ska utvecklas. Personligen så hoppas jag att den är ett startskott för en ny era av Stockholms förtätningsdoktrin, med infrastrukturen som ledstjärna. En era där exploatering och markanvisning baseras på nya former för dialogprocesser och förfinade analysmetoder av den byggda miljön. I DN (20 nov, 2012) presenteras Stockholm on the move som en experimentverkstad för att bygga täta städer i det gröna.

Att säga att förtätning ska ske på bekostnad av grönytor - som komplement till påbyggnad, ombyggnad och ersättningsbyggnad - ställer mycket höga krav på arkitekter och byggherrar. Risken är stor att tillgången på grönytor bara blir mindre och sämre vilket leder till att förtätningen på sikt troligen definieras som ett hot. För att kunna se förtätningen som en möjlighet bör det istället handla om hur vi kan bygga med det gröna, men för att göra det krävs kunskap.

En beprövad och kunskapsbaserad analysmetod för detta ändamål är space syntax. När det gäller att bygga med det gröna så gjorde Spacescape och White år 2011 en studie av kompakthet i samband med förtätningen av Södra Munksjön, Jönköping. Syftet var just att utvärdera hur tillgången till det gröna kan öka trots att det sker en omfattande nybyggnation. Den typen av grundläggande kunskap är ovärderlig, inte bara i Jönköping utan också i debatten om framtidens Stockholm.  

Det är viktigt att poängtera att space syntax inte fångar alla aspekter av livet i staden. Varken teorin eller metoden har gjort anspråk på det. Exempelvis kan jag inte helt släppa tanken på att gröna och täta städer, som på sätt och vis upphöjer flanören till en nygammal position, riskerar att utestänga många människor - det bildas en kreativ klass med förlagor som är uråldriga, i negativ betydelse.

Nyligen presenterade Richard Florida att den kreativa klassen är beroende av två viktiga parametrar; dels är det vikten av skönhet, en vacker stad, och dels är det tolerans, en stad med utrymme för oliktänkande. I Floridas beskrivning av tolerans används bland annat bohemindex vilket är ett mätbart tal på antal kreativa lokaler och verksamheter. Detta index sägs därmed påvisa en grogrund för tolerans.

Även om detta och andra index är tillspetsade så upplever jag knappast att de fångar den bredd som samhället består av. Snarare bygger de på en tolerans för det som möjligen är avvikande men som ändå överensstämmer med den vita medelinkomsttagande mannens norm.

Så var finns plats för kulturella minoriteter, var ska unga tjejer vara och vad ska de göra? Var utövas verklig gatukonst? Var ska alkisarna sitta? Om vi inte lyckas fånga även dessa samhällsgrupper så riskerar vi att bara berätta något om den vackra och förment kreativa staden, men egentligen inte särskilt mycket om tolerans. Vi lyckas kanske planera för en vacker stad för majoriteten, men inte en stad för alla, som det så ofta pratas om.

Inom space syntax är det än så länge relativt outforskat hur marginaliserade grupper använder staden, även om det säkert skulle låta sig göras. Kunskapsinnehållet i space syntax behöver därför verka i en kontinuerlig utvecklingsprocess i många riktningar. Min förhoppning är att fler kan bidra med en sådan kunskapsutveckling eftersom flera av de program som krävs för att göra space syntax analyser, vilka tidigare var dyra och exklusiva, numera är gratis tillgängliga både för privat och för kommersiellt bruk.

Henri Lefebvre uttryckte det för länge sedan som att en social revolution måste innebära en kreativ förändring av det fysiska rummet för att vara möjlig att genomföra. Det är kanske också här som Färgfabrikens utställning kan bidra allra mest, med en experimentlusta och innovationsrikedom som låter oss ana hur framtidens stad ser ut. Det gör mig också än mer övertygad om att space syntax är ett viktigt verktyg att kontinuerligt utveckla för att verkligen förstå på vilket sätt en kreativ förändring av offentliga rum bidrar till en social revolution.

-----

Björn Ekelund är universitetslektor vid Luleå tekniska universitet (LTU) och praktiserande arkitekt MSA på Sweco Architects i Stockholm. Han disputerade 2010 i arkitekturämnet med avhandlingen Rumslig legitimitet: när hållbar utveckling medvetandegörs. I avhandlingen användes space syntax som en av tre centrala teorier/metoder.

Björn undervisar regelbundet på KTH i Stockholm och på programmet för civilingenjör Arkitektur vid LTU där han också har kursansvar för ett flertal kurser. Han har undervisat teori och metod för space syntax sedan 2007.

Björn är utbildningsansvarig för Sweco Architects region Stockholm, styrelseledamot i FFNS stiftelse för forskning, utveckling och utbildning samt suppleant för nationell representant i AESOP (Association of European Schools of Planning).        

Novembers månadstanke är en länk till en artikel om finansläget, förväntad shopping och skapandet av gallerior, skriven av journalisten Charlotte Stjerngren i Veckans Affärer. Läs också Per Svensson i Sydsvenskan: Miljonprogram med guldglans.

Vi lever på lånade pengar - Charlotte Stjerngren (publicerad i Veckans affärer 12-10-03)

Miljonprogram med guldglans - Per Svensson (publicerad i Sydsvenskan 12-10-24)

Skriften består av två delar: Den första delen innehåller en introduktion till akustikens teori, metodik och begrepp. Del två är en form av handbok med text och bildbeskrivningar av olika problem och akustiska designlösningar.

Författare är Björn Hellström, docent, arkitekt och akustisk designer. Björn, som är en av Sveriges mest kunniga på området, är verksam som forskare vid Konstfack och som arkitekt hos Tyréns.

Arkus skrift nr 68

ISBN: 978-91-978957-8-1

Utgivningsår: 2012

Medlemmar köper till F-pris: 80 sek. Moms 6 % och frakt tillkommer.