T-centralens tunnelbanestation är Stockholms absoluta centrum. Härifrån sprider tunnelbanelinjerna sina glesa pärlband av bebyggelse över Stockholms glesbefolkade förortslandskap. Via underjordiska gångar når man centralstationen ett par hundra meter bort.

Därifrån slingrar pendeltågslinjerna sina ännu glesare pärlband ännu längre ut i landskapet. Med undantag för de från början privata Roslags- och Saltsjöbanorna strålar samtliga de spår som utgör Stockholms skelett samman vid T-centralen och Stockholms central. När pendeltågstunneln under innerstaden är klar kommer samtliga dessa spår att stråla samman här i underjorden.

Om man tar rulltrapporna upp till ytan befinner man sig mitt i City, en anläggning med Sergels Torg i centrum som sträcker sig en halv kilometer åt alla håll. Runt detta makt- och shoppingcentrum ligger Stockholms innerstad, en inte mer än två kilometer bred zon med ett sammanhängande gatunät som gör att den bildar en enhet trots att den delas på tvären av Riddarfjärden och Strömmen.

Längre än så sträcker sig inte den sammanhängande staden. Stockholm är ett försumbart avbrott i barrskogsbältet på norra halvklotet, lite bebyggelse längs kajerna där Mälaren rinner ut i Saltsjön. Klättrar man upp på Traneberg eller Årstaberg strax utanför innerstaden och tittar ut över landskapet ser man bara skog. Det enda tecknet på att man inte befinner sig i Norrlands inland utan i Sveriges största stad är enstaka landmärken som sticker upp bland granar, tallar och aspsly. 
Skogen döljer det glesbebyggda förortslandskap som bildar en halv mil bred zon runt innerstaden. Utanför denna zon är bebyggelsen utströdd som stationssamhällen vid tunnelbane- och pendeltågslinjerna.

Med undantag för äldre villaområden och någon enstaka stadskärna binds detta vidsträckta landskap inte samman av gator utan av spår- och motorvägar. Pendeltåg och tunnelbana är de enda gemensamma rummen. De valmöjligheter de erbjuder är begränsade: antingen åka inåt, mot centrum, eller utåt, mot periferin.

I detta förortslandskap är arbetsplatser, handel och bostäder omsorgsfullt åtskilda. Biltrafiken är separerad från gång- och cykeltrafiken. För den som vill ta sig från en förort till en annan är det enda alternativet till kollektivtrafik och bil ödsliga och sparsamt belysta gång- och cykelvägar i skogen.

Inte heller biltrafiken har ett fungerande gatunät. En viktig tanke i den stadsbyggnadspolitik som isolerade grannskapsenheterna från varandra har varit att tvinga upp all biltrafik på motorlederna. Där det existerar ett gatunät hindras den lokala trafiken från att använda detta. Skall man på lagligt vis ta sig med bil mellan grannstadsdelarna Mälarhöjden och Aspudden måste man till exempel upp på E4 / E20. Detta hindrar inte bara stockholmarna att röra sig mellan förorterna, det korkar dessutom snabbt igen motorvägarna i rusningstid.

Konsekvenserna av denna struktur blir tydlig om vi på T-centralen istället för att ta rulltrappan upp till Sergels Torg åker ned till den blå linjens perrong. Härifrån går tunnelbanelinjerna till de hårdast segregerade enklaverna på Järvafältet. Plötsligt befinner vi oss i en annan stad, befolkad av andra folkslag som talar andra språk. T-centralens understa nivå tycks reserverad för dem som inte är etniska svenskar.

Klasskillnaderna är inte lika uppenbara, men är tydliga nog även för den som tar tunnelbanan från Mörby Centrum till Norsborg. Det sätt på vilket staden är planerad orsakar inte inkomstskillnaderna, men det sorterar omsorgsfullt stockholmarna efter social, kulturell och etnisk tillhörighet.
Rinkeby är ett område med flerbostadshus, planerat enligt modernistiska principer. Bromsten är ett område med friliggande enbostads-hus av varierande ålder och utseende. De skiljs åt av ett par hundra meter ingenmansland utan någon gata emellan. I Bromsten är den genomsnittliga årsinkomsten nästan dubbelt så hög som i Rinkeby.

I den södra ytterstaden i Stockholms kommun bor en kvarts miljon människor. Det är lika många som bor i Malmö. Men till skillnad från malmöiterna lever stockholmarna i söderort åtskilda i förorter om fem till tiotusen invånare runt de fyrtio tunnelbanestationerna. Det utbud dessa grannskapsenheter kan erbjuda är ytterst begränsat: en pizzeria, en videobutik, en närlivsbutik och kanske en blomsterhandel, en skomakare och en frisör tillsammans med en sylta med billig öl och möjligen en biblioteksfilial under permanent nedläggningshot. Alternativet är fyra köpcentrum: Farsta och Högdalens centrum, Globen Shopping och Skärholmen centrum. För att ta sig dit måste man åka bil eller tunnelbana. Detta är hela det samlade utbudet i en omsorgsfullt konstruerad periferi som är helt beroende av innerstaden.

Det finns undantag: en teater här, en delikatessbutik där. Men jämför med det som står de lika många Malmöborna till buds: konsthall, opera, stadsbibliotek, högskola, Folkets park, stadsteater och konserthus med egen symfoniorkester och utöver detta ett specialiserat utbud av butiker, restauranger och klubbar. Inget av detta finns i Söderorts grannskapsenheter vars utbud knappast skulle vara tillfredsställande ens i en centralort i Norrbottens glesbygd, trots att detta är en av Sveriges största befolkningskoncentrationer överhuvudtaget.

Av drygt en och en halv miljon stockholmare bor minst åttio procent i förorter byggda för att samma sak som hände igår skall hända imorgon. Bristen på dynamik är ett mål i sig.

Icke förvånande är innerstaden hett eftertraktad. Men den ständigt stigande efterfrågan motsvaras inte av något ökande utbud. Priserna på bostäder och lokaler blir därefter.

Som Sveriges största stad är Stockholm en oundgänglig urban resurs för hela rikets tillväxt och välstånd. Ingenstans finns en lika stor koncentration av svenskspråkiga människor som skulle kunna utveckla nya idéer, tankar, förhållningssätt och produkter som kan driva utvecklingen i hela Sverige.
Istället blir utrymmet för nya idéer och nya sätt att tänka allt mer begränsat i Stockholm. Det finns inte längre några underutnyttjade delar av innerstaden där medborgare med små resurser kan bo medan de prövar nya idéer eller startar verksamheter. Långsamt men effektivt knuffas allt som inte har med kvalificerad tjänsteproduktion eller exklusiv handel ut från innerstaden. För specialiserade verksamheter som behöver det underlag och de möjligheter till utbyte som endast finns i innerstaden är detta ödesdigert.

Sedan utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagens hyresrätter påbörjades i slutet av nittiotalet har innerstaden blivit nästan lika segregerad som ytterstaden. Drömmen om ett större utbud och en mer dynamisk livsstil har paradoxalt nog blivit ett hot just mot detta utbud och denna dynamik.
Medborgare som saknar bostad försvinner inte. Vi ser dem tigga i tunnelbanevagnarna eller sälja Situation Stockholm varje dag. Men den verksamhet som inte hittar en lämplig lokal läggs ned eller startas aldrig. Därför råder det brist på nya företag och nya branscher som utvecklar nya idéer. Stockholm domineras av gamla företag i gamla branscher vars forskning är inriktad mot utveckling av etablerade verksamheter. OECD formulerar det så här: »Bristen på nya snabbväxande företag och egenföretagare är en utmaning för Stockholmsregionen med tanke på den tydliga ekonomiska övergången mot en kunskapsdriven modell.« Avsaknad av utrymme för nya verksamheter och nya idéer är ett allt större hot mot tillväxten, inte bara i Stockholm, utan i hela Sverige.

Att Göteborg och Malmö allt mer framstår som värdiga konkurrenter till Stockholm vad gäller vitalitet och nytänkande säger mer om Stockholm än om Göteborg, hälften så stort som Stockholm, eller om Malmö, en femtedel så stort som Stockholm. Utbytet av idéer, kunskap och varor människor emellan blir i det icke urbana Stockholm alltmer en mekanisk upprepning av inbyggda mönster, stelnade ritualer i en vacker, död stad.

Ola Andersson är praktiserande arkitekt och delägare i A1 arkitekter. Han är aktuell som mottagare av priset "Årets stockholmsnyggnad 2011" för husen han ritat i kvarteret Mursmäckan i Kärrtorp. Han skriver också om arkitektur och stadsbyggnad och är just nu aktuell med Vykort från Utopia, en bok om maktens Stockholm och medborgarnas stad, utgiven på Dokument Press.    

Länkar till förlaget, bokens webbsida och recensioner:

www.dokument.org

www.vykortfranutopia.se

Recension i DN

För den som vill fördjupa sig i ämnet är den här skriften oumbärlig, inte minst i en tid då arkitekters designmetoder, kommunikation och sätt att presentera sina arbeten har väckt intresse även utanför kåren.

Jonas Runberger är arkitekt verksam inom praktik, forskning och undervisning med ett särskilt intresse för designmetodikens påverkan på arkitekturens praktik. Förnärvarande undervisar han på Arkitekturskolan KTH och ansvarar för Dsearch, en utvecklingsmiljö för digital designmetodik på White Arkitekter AB. Han färdigställer även sin doktorsavhandling i arkitektur på avdelningen för Projektkommunikation på KTH.

Vetenskapsrådet Formas har bidragit till studien.

Medlemmar köper till F-pris: 125:- Moms 6 % och frakt tillkommer

Om du bryr dig om vad folk tycker, som bor i områden du ska jobba med, är du ett undantag. I fem år ungefär har jag på olika sätt jobbat med att samordna medborgardialoger i syfte att tillföra kunskap till stadsplanerings- och stadsutvecklingsprocesser. De gånger som tips och idéer från boende som deltagit har tagits till vara på ett intelligent sätt av de som lagt ner både tid och pengar på att skapa dialogen, kan jag räkna på ena handen.

Det finns en lära som heter Omoluwabi, som bland annat Adewale Ajadi, en britt-nigerian tar hjälp av när han jobbar med medborgardialog och medborgardeltagande i både Londonområdet och i flera Nigerianska städer och samhällen. Omoluwabi har en bit som handlar om att vi alla har "commitments" och "competing commitments". Det finns liknande filosofier som har samma princip men man kallar det kanske något annat. Adewale Ajadi slog huvudet på spiken åt mig en gång när vi pratade om vad som brister när kommuner och stadsplanerare arrangerar medborgardialoger: deras commitment är att de vill ge invånarna inflytande, kanske till och med låta invånarna bestämma. Samtidigt har de en competing commitment: de vill inte släppa kontrollen.

Ett sätt att hantera den här situationen är att göra både och. Låta folk bestämma och behålla kontrollen. Det är bättre att följa dina commitments än att spela som att du bara har den politiskt korrekta commitmenten. Är du bara tydlig mot invånarna du involverar i dialogen vilken roll de spelar skapas bra förutsättningar: ingen blir besviken på att deras idéer inte blir av om ingången till samtalet är att gruppen som deltar i dialogen blir rådfrågad och inte är ett beslutande organ.

Men huvudproblemet, som också gör att diskrepansen mellan att låta folk bestämma och vilja behålla kontrollen blir onödigt stor, är att vi ofta blandar ihop expertis och expertis. Din expertis som arkitekt eller stadsplanerare kommer du förstås alltid ha i mycket högre grad än de flesta invånare i ett område du sätter tänderna i. Men invånarnas expertis i att vara just invånare och medborgare i det området kommer du aldrig ha. Det är den här expertisen som många glömmer att ha respekt för, som man inte behandlar som en viktig del av kunskapsunderlaget i sitt arbete. Som underordnas yrkesmässig integritet och annat som jag tycker är blaha. Du ska planera för folket, bygga för folket, inte för ditt ego. Din idé om vad som behövs är inte bättre än folkets. Just du som läser den här texten kanske inte är skyldig till det jag nu duar dig för, men du känner säkert igen det från "nån annan som gör så".

Miljonprogrammen runt om i Sverige drabbas av detta mer än andra områden. Mediebilden av att invånarna är lealösa, mindre kapabla, mindre intelligenta, mindre bildade - helt enkelt har mindre resurser och mer problem som behöver fixas - gör att politiker, tjänstemän och planerare av andra slag undermedvetet försöker "fixa" områdena "åt dem".

Det är bara att sluta. Men ändå slutar inte folk. För att det är svårt att se att man ägnar sig åt något osmickrande, och att man underskattar människor. Men det är bara att sluta. Göra om, göra nytt och göra rätt.

Min övertygelse att medborgarna sitter på lösningarna är så stark att jag bygger mitt livs största projekt helt styrt av vad folk själva vill göra och inte göra. Miljardprogrammet, som det heter, är Sveriges första nationella satsning för att utveckla miljonprogram och liknande områden, helt utifrån vad folk önskar sig. Inte vad någon uppifrån, eller jag för den delen, tycker att de behöver. Min competing commitment i det här fallet är att jag går igång mest på mina egna förändringsidéer, narcissist som jag är. Hur får jag det att gå ihop? Plattformen är helt enkelt till för mig med, i egenskap av engagerad miljonprogramsbo. Så tillsammans med andra, skapar jag någonting tillsammans, till för alla, och så även för mig. Jag bestämmer inte över vad någon i Miljardprogrammet gör, och ingen bestämmer heller över mig.

Jag tror alla kan hitta sätt att kombinera sina övertygelser och drivkrafter. I stadsplanerarens och stadsutvecklarens fall är det bara extremt viktigt att göra det på ett sätt som tar vara på medborgarnas perspektiv och visdom. För det är de som kommer att leva och andas där.

Vad är ett fackverk? Barnen sitter på golvet och lyssnar spänt på läraren. Han förklarar hur triangeln kan ge styrka åt en konstruktion – och demonstrerar rent fysiskt genom att låta barnen stå i rad med benen isär och armarna om varandra och tillsammans bilda ett fackverk. Sedan får barnen testa andra konstruktionsprinciper med kroppen och tillsammans bilda valv, kryssvalv, kupoler mm. Barnen har mycket roligt och lär sig grundläggande basfakta om vad byggkonstruktioner innebär. Efter denna introduktion går man sedan ut och tittar på konstruktionerna i verkligheten. I detta fall är det skyskraporna i Chicago som barnen studerar under lärarens överinseende. Barnen är i sjuårsåldern och börjar alltså svänga sig med uttryck som pelare, balkar, fackverk, konsoler, kupoler, valvbågar och kryssvalv. De lär sig se och uppskatta de stora konstruktioner vi möter runtom i samhället i form av byggnader, broar och andra anläggningar. De blir nyfikna på både arkitektur och teknik. När studiebesöket är slut får de med sig en liten skrift med fler övningar och en sammanfattning av den lektion de deltagit i. Exemplet är taget från min studieresa till Chicago Architecture Foundation för att studera hur de arbetar i praktiken med arkitekturundervisning för barn och unga. Detta var ett av många studiebesök som de välkomnar, skolklasser som får en timmes spännande föreläsning och därefter en guidad tur i stadens centrum. Man har även mer omfattande helgkurser för äldre skolbarn, kvalificerade arkitekturkurser med många praktiska övningar, teckning, ritning, CAD-ritning, modellbyggande mm. Detta för att väcka intresse för byggrelaterade yrken och för arkitektur.

Chicago Architecture Foundation har också givit ut tre stora läroböcker/lärarhandledningar för att lärare runt om i USA och världen ska kunna undervisa på ett kvalificerat sätt kring arkitektur. Den senaste produkten de presenterat är en interaktiv hemsida där lärare och elever kan logga in, hitta lektioner och läromedel och genomföra övningar som de sedan skickar in och publicerar på hemsidan. Temat är genomgående hållbart samhälle och hållbart byggande.

Det här är ett exempel hur man i USA arbetar med arkitektur och barn för att med intressanta exempel få barnen att förstå hur vi kan bygga ett hållbart samhälle. Jag har haft förmånen att resa runt i flera länder och studera hur man undervisar barn om arkitektur, via olika former av institutioner som antingen arbetar integrerat med skolsystemet eller oftast inom olika typer av fritidsverksamhet för barn och unga. På min nyligen lanserade hemsida Arkitekturpedagogen.se kan man se bilder från ARKKI i Helsingfors, Arc en Rêve i Bordeaux, Start School i Moskva, The Lighthouse i Glasgow, Architekturtage i Wien och Chicago Architecture Foundation. Det finns många fler exempel runt om i världen. På hemsidan lägger jag ut nya länkar ideligen.

En mycket positiv trend är att många organisationer och institutioner har hemsidor som tillhandahåller läromedel att fritt använda och att fler och fler intresserar sig för barns delaktighet i planeringsfrågor. Det som också är hoppingivande är att det steg för steg byggs upp en forskning kring barns delaktighet och kring något som jag vill kalla arkitekturpedagogik. Vi måste institutionalisera frågor om arkitekturundervisning för barn och barns delaktighet i planeringssammanhang. För att kunna undervisa skolbarn inom arkitektur, hållbarhet och delaktighet behöver man ha en god sammanhållen teoretisk grund att stå på. Målet är självklart att lärare ska kunna få en grundläggande kunskap om dessa frågor. Men innan vi kommit dit har vi en lång väg att gå, då lärarna över lag helt saknar kunskap om arkitektur, stadsplanering och samhällsplanering.

Planerare behöver skapa hållbara sätt att närma sig både lärare och unga medborgare för att kunna etablera delaktighet för barn och unga i stads- och samhällsplaneringen. Ett internationellt nätverk kallat Playce har formulerat en policy för hur arkitekter och andra fackmän kan arbeta i skolan med skolundervisning, som baserar sig på Barnkonventionens etiska regler.

I en nyutkommen bok Children, Youth and the City ger författarna Kathrin Hörschelman och Lorraine van Blerk en bild av hur dagens barn och unga växer upp i städer i såväl rika som fattiga länder. Barnens livsvillkor är otroligt olika och diskussionen kring hur barnen och de unga skulle kunna få bli delaktiga i formandet av sin framtida livsmiljö är viktig. Den överväldigande mängden av barn lever i städer och miljöer som är formade helt utan hänsyn till de unga. Författarna visar också på att en stor del av den moderna planeringen tyvärr ofta handlar om att exkludera unga människor. Man vill snygga upp och kommersialisera ytor som tidigare varit "fria" och använts av unga på ett sätt som samhället vill få bort. Man frågar inte barnen och de unga över huvud taget om hur de ser på sin omgivande miljö och vilka behov de har. Barn och unga som är en stor del av befolkningen, i vissa utvecklingsländer den största delen, räknas inte som de medborgare de är, vars behov ska vägas mot trafik, kommersiella intressen och allmän exploatering. Författarna vill se möjligheter till förändring av denna sorgliga verklighet och lyfter fram en rad exempel på lyckade projekt med barns deltagande i planering och argumenterar för fördelarna både för barnen, närsamhället och för planerarna. De presenterar och problematiserar också en rad metoder man kan använda. Att planera med barnen i stället för för barnen är det man vill rekommendera. En stadsmiljö som är bra och hälsosam för barn - är självklart bra för alla. Och vad är hållbarare än en stad där barnen och de unga tar del i planeringen och förstår och intresserar sig för hur staden, arkitekturen och livsmiljön kan förändras?

Suzanne de Laval är arkitekt SAR/MSA och teknologie doktor och arbetar sedan 2001 i det egna företaget Arkitekturanalys sthlm  AB med utvärdering av den byggda miljön ur ett användarperspektiv och har medverkat som expert och stöd för att få ett bra samråd och en dialog i planprocesser med medborgare bland annat i Hjorthagen, Akalla, Husby, Tensta, Rinkeby, Bergshamra, Järfälla och Norrtälje.

Suzanne är ordförande i arbetsgruppen ARKiS, Arkitektur i skolan inom Sveriges Arkitekter och har publicerat en bok i ämnet "Arkitektur i skolan - för att se världen med nya ögon" (2007) och nyligen lanserat en hemsida som samlar upp kunskap och läromedel kring arkitekturpedagogik. www.arkitekturpedagogen.se

Länk till ARKiS, Sveriges Arkitekters arbetsgrupp Arkitektur i skolan

www.arkitekt.se/arkis

Länk till den interaktiva sajten från Chicago Architecture Foundation nämnd ovan i texten. www.discoverdesign.org 

Länk till Playce-nätverket där etiska riktlinjer för arbete med barn finns tillgängliga.

www.playce.org

Länk till den finska organisationen Arkki (endast på finska) www.arkki.net

Efter tre slutsålda upplagor har nu Arkusboken [ur ett pågående samtal] om arkitektur kommit i en fjärde, utvidgad version. Sammanlagt har den tryckts i mer än 6000 exemplar, vilket är mycket för en arkitekturbok i Sverige. Jag tolkar det som att Fredrik Nilsson och jag, som bokens redaktörer, lyckats hitta något av den svåra “enkelhet och djup“ som vi sökte. Jag tolkar det framförallt som att det finns ett intresse för att läsa, och tala, om arkitektur, både bland arkitekter och andra.

Arkus uppdrag är att verka för en forskning som når praktikerna. Efter ett helt yrkesliv i gränslandet mellan forskningen och praktiken ser jag problem på båda sidor. Därmed försvåras också det så välbehövliga samtalet.

Arkitekterna saknar former för erfarenhetsåterföring från det byggda. De har också svårigheter att artikulera och nå ut med sin kunskap, särskilt de "mjuka" sidorna av den. Det är en brist både internt, inom yrket, och externt, i förhållande till beställare, byggare och brukare. Journalister har hörts klaga på "arkitekters autism", en självförsjunkenhet som inte når fram, vare sig till journalisterna eller deras läsare. Samtidigt styrs medialogiken alltmer av dagspressupplagornas utförsbacke. Resultatet blir mer sensationalism och mindre seriös journalistik. Det går ut över en långsiktig och insiktsfull arkitekturbevakning.

Forskarvärlden å andra sidan premierar stora "excellenta" forskningsmiljöer som tenderar att bli mer organisation än forskning. Samtidigt bygger man energiskt vidare på sina egna, inåtvända incitamentsstrukturer. "Bibliometrin" är allt, ett slags talmystik som idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat "kvasikvantifiering". Kring publiceringar och citeringar har utvecklats en hel jargong av "impact factor" och "Hirsch index". Doktorander idag gör sig själva en otjänst om de skriver för praktiker, eftersom det inte räknas i cv. Allt detta riskerar att leda till inavel.

Det saknas ingalunda medvetenhet om problemet. Nyord dyker upp, som "transdisciplinär" som nu inte främst betyder tvärvetenskaplig utan pekar på behovet av kopplingar mellan forskning och praktik. "Mode 2" lanserades för drygt ett decennium sedan som benämning på en "kontextdriven", problemorienterad, praktiknära, mångvetenskaplig forskning. Kritiker påpekade snabbt att sådan forskning inte är något nytt. "Triple helix", en samverkan mellan universitet, samhälle och näringsliv, har använts på ett liknande sätt. Nyorden blir lätt ett orwellskt newspeak i forskningsbyråkratins och managementtänkandets munnar. Formler tömda på meningsfullt innehåll.

Samtidigt är vi människor meningssökande, det är en gammal tanke som stöds av den moderna kognitionsforskningen. Vårt behov av samtal är omättligt. Som stöd för det kan jag hämta exempel ur mina yrkeserfarenheter från båda sidor av den mer eller mindre konstgjorda gränsen mellan forskning, utbildning och praktik.

Elva års verksamhet på White med internutbildning och utvecklingsarbete inom ett arkitektkontor övertygade mig om att en "inneboende forskare" i praktiken är ett givande arrangemang för båda parter. Praktiken genererar problem som den inte själv förmår ta hand om och som forskaren inte hittat utan att ställas inför dem. Och de problemen är ofta av ett slag som gäller arkitektur i meningen en helhetssyn eller sammanvägning av många olika aspekter, där formuleringen av problemet är halva lösningen.

Arkitekturskolorna är egentligen fantastiska platser. Ingen annanstans i samhället möts 400-500 människor som brinner för arkitektur dagligen i ett och samma hus. Väggarna borde vibrera av arkitektur och det har länge förvånat mig att de inte gör det mer. Som lärare eller forskarhandledare är det en stor upplevelse att få vara med om att se gnistan tändas av lust till arkitekturen i all dess rikedom och komplexitet. På Chalmers har vi, av saknad, satt igång en serie samtal om arkitektur där en lärare varje gång tar upp ett tema.

Hållbarhet är av nödvändighet en central arkitekturfråga framöver. För mig innefattar det också en kulturell hållbarhet och därmed ett historiskt perspektiv, båda bakåt och, i förlängningen, framåt. Historiens syfte är att rekonstruera en hel värld med det byggda som utgångspunkt, framtiden i retur så att säga. Av detta kan vi också bättre förstå hur man utifrån den värld som är vår konstruerar det byggda.

Det märkvärdiga med arkitekturen är hur vi kan föra samtal om sådana frågor med våra föregångare årtusenden bakåt. Ett ständigt pågående samtal.

Claes Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers tekniska högskola. Fler av hans böcker har en inriktning mot nyare svensk arkitektur. Förutom [ur ett pågående samtal] om arkitektur har han bland annat varit redaktör för böckerna Att bygga ett land - 1900-talets svenska arkitektur (1998) och Arkitekturteoriernas historia (2011). Sedan 1977 är han en av redaktörerna för tidskriften Arkitektur.

Först några ord från Arkus: Det talas mycket om innovationer just nu. Innovation har blivit till ett mantra som ska hjälpa Sverige utveckla en framstående plats bland världens nationer. Vad det talas mindre om är vad som krävs för att innovationer ska komma till stånd – att innovationer kan komma ur vad som först betraktas som ett misslyckande, och att det för det mesta är både plågsamt och konfliktfyllt att tänka nytt och annorlunda. Att satsa på innovationer innebär alltid en risk som någon måste våga bekosta. I Arkus tror vi på att arbeta med sikte på nya lösningar. Som arkitekter vet vi dessutom mer om innovationsprocesser än många beslutsfattare inom samhällsbyggnadssektorn. Här ser vi en möjlighet att forma en pedagogik för aktiv ledning av skilda kompetenser, med potential att skapa innovationer. Månadens tanke är skriven av forskaren Tommy Larsson Segerlind och publicerad i Magasin Subtopia, nr 4. Vi har fått låna texten – läs mer om Subtopia under Tommy Larssons text. Där finns också länkar till Subtopia och till Magasin Subtopia.

Ett ord som blir allt mer vanligt i olika uttalanden, policydokument och politiska program är begreppet "innovation". Under tio års tid har det snarare varit ordet "entreprenörskap" som använts som ett universalmedel för olika typer av samhälleliga problem som t.ex. arbetslöshet och lägre tillväxt. Nu är det innovation som gäller!

Som forskare inom entreprenörskap och innovation är det något som jag faktiskt välkomnar. Att det alltför ensidiga nyföretagarmantrat "Bli din egen företagare - driv eget!" i allt högre grad byts ut eller kompletteras med fokus på innovation är från ett forskningsperspektiv något positivt. Men precis som entreprenörskapsbegreppet så används begreppet innovation alltför ofta utan att man riktigt förstår innebörden av ordet. I forskningen finns det olika definitioner av entreprenörskap. Under mitten av 1900-talet var entreprenörskap och innovation synonyma begrepp, d.v.s. skapandet av något kvalitativt nytt i ekonomin, och det användes oftast i relation till storföretagen. Under 1970-talet började entreprenörskap förknippas med småföretagande, och från 80-talet allt mer med nyföretagande. I början av 2000-talet definierades entreprenörskap mer i termer av upptäckande, utvärderande och genomförande av affärsmöjligheter, oberoende av om det var i små eller stora företag, eller andra typer av organisationer. Här gjorde man också en skillnad mellan innovativa möjligheter där man utgår ifrån en ny idé, och enbart vinstgivande möjligheter där man imiterar andra. Nu har vi gått ett varv och 2010-talet politiska modeord kommer att bli just innovation. Vi är dock inte tillbaka på ruta noll utan självklart har vi lärt oss något på vägen. Det gäller nu att ta tillvara på dessa erfarenheter för att inte uppfinna hjulet på nytt.

Risken är nämligen att innovation endast förknippas med hög- teknologiska produkter. Innovation är dock alltför viktigt för att enbart överlämnas till ingenjörer! Innan jag utvecklar det påståendet vill jag utveckla innebörden av ordet innovation. Innovation är att ta en ny idé till marknaden eller ut i samhället. Det låter väl inte så komplicerat, men tyvärr är det inte hela sanningen. Innovation handlar inte enbart om att komma på en ny idé utan i första hand att förverkliga och föra ut denna nya idé i samhället. Det är det sista som är det mest knepiga. Att göra något som tidigare inte har gjorts innebär också att det inte finns fullständiga erfarenheter och kunskaper om hur detta ska göras. Av den anledningen måste en del ny kunskap skapas i innovationsprocessen. När innovationen har realiserats, eller när den nya kunskapen som utvecklats i processen blir tillgänglig, kan det skapa mervärden inte bara för dom som genomfört innovationen, utan också för dom som använder innovationen eller genom den nya kunskap som utvecklats. Detta har potentialen att genera nya idéer av människor och organisationer som kan se nya tillämpningar eller nya kombinationer av dessa resurser. Även om jag precis skrivit att innovationer inte enbart handlar om högteknologiska produkter och ingenjörer, så skall jag ändå ta exemplet om Intels mikroprocessor. Det sägs att den första processorn togs fram från ett önskemål om att förbättra en japansk miniräknare. Istället för att specialtillverka tolv kretsar med skräddarsydda funktioner till denna räknare kom man på idén med ett chip som kunde utföra dessa operationer, som programmerats och lagrats i ett minne, d.v.s. i en integrerad krets. Processorn kunde på så sätt utföra fler och snabbare instruktioner. När denna innovation blev känd på marknaden så insåg andra (men givetvis också Intel) att denna mikroprocessor skulle kunna användas för andra syften än i en miniräknare. Både den nya kunskapen om att integrera kretsar, men också processorn i sig, skapade därför nya innovationer i nästa led. Då inte bara i tekniska produkter så som t.ex. nya datorer, men också i sätt att tillverka saker, skapandet av nya programvaror, i nya tjänster, sätt att kommunicera, att distribuera, marknadsföra, samt nya organisationsformer, o.s.v. Vad jag försöker säga med detta exempel är att innovationer inte bara genererar nya lösningar på olika problem i flera led, utan även att innovationsprocessen skapar värden i samhället i och med att det där också genereras ny kunskap.

Vad vi också vet är att innovationer både kräver och skapar tillit mellan olika människor och organisationer för att de ska kunna realiseras. Att göra något som tidigare inte gjorts och att föra ut denna innovation till någon som vill använda den innebär alltid någon typ av oförutsägbarhet. Vi kan inte vara säkra på att det faktiskt går att genomföra och än mindre att det finns någon som vill ha vår idé. Av den anledningen måste vi oftast parallellt i processen hantera både den teknologiska osäkerheten (går det att göra?) och marknads- osäkerheten (kommer någon att vilja ha den?).

Men allt i en innovationsprocess handlar inte om nya lösningar, utan också om att koppla ihop gamla lösningar med nya. Innovationsprocesser är därför alltid kollektiva handlingar där flertalet personer, grupper och organisationer med olika kompetenser och erfarenhet behövs i processen. Dock räcker det oftast inte med olika kompetenser och resurser, utan det krävs också relativt hög grad av tillit och förtroende till att de olika aktörerna klarar av att hantera de olika typerna av osäkerhet och det oförutsägbara som alltid uppstår i en innovationsprocess. Problem som uppstår kan inte alltid lösas på egen hand och därför blir tillit till de relationer som byggts upp till andra avgörande.

Finns det då inget negativt med innovationer? Självklart finns det en baksida. I innovationsprocesser är det inte ovanligt med konflikter. I och med att det inledningsvis inte finns ett facit på om man kommer att lyckas, så kommer olika personer att ha olika åsikter gällande vad som är bra lösningar eller inte. Vem som har rätt vet man inte förrän innovationen är fullbordad. Är man dock medveten om att konflikter är en naturlig del av innovationsprocessen, så går de oftast också att hantera. Det viktiga är att konflikterna inte övergår i konfrontationer där relationer raseras.

En annan baksida är att innovationer också kan göra kunskap onödig, förstöra hela företag, organisationer och branscher. Framstegen med den japanska miniräknaren gjorde den kunskap som fanns i företaget Facit i Åtvidaberg inaktuell. Hela orten drabbades på 1970-talet av företagets tillbakagång vilket lärt oss att vi hela tiden måste stå på tå för att hålla utkik efter nya innovationer och den kunskap som skapas i processen.

Idag vet vi också att mötet mellan konst, kultur och företagande är en viktig källa till innovation. Det kan låta som en klyscha, men innovationer uppstår i möten mellan människor. Vilken typ av innovation och kunskap skapas i och runt Subtopia, och vilka samhälleliga värden går det att skapa utifrån dessa?        

Tommy Larsson Segerlind är ekonomie doktor och lektor i företagsekonomi med inriktning mot entreprenörskap och innovation vid Södertörns högskola. Han är där proprefekt vid Institutionen för Ekonomi och företagande och ämnesansvarig för företagsekonomi. Hans forskningsintresse är relaterat till olika frågor kopplat till ledning av innovationsprocesser. Hans utgångspunkt är att innovationsprocesser i grunden är kollektiva processer där bland annat tillit och förtroende är en förutsättning för att olika kompetenser skall kunna hantera osäkerheter och risker under processen.

Subtopia är ett kreativt kluster i Alby, Botkyrka. I Subtopia finns idag ett sextiotal företag av olika storlekar verksamma inom konst och kultur, de flesta inom cirkus, varieté, gatuperformance, film och media. Subtopia arbetar för att gynna innovation och kreativitet men också med att hitta spännande korsbefruktningar där kultur, näringsliv, utbildning, forskning och socialt engagemang möts. Subtopia är oasen där gräset får växa i olika höjd och ibland vara oklippt. I Subtopiaklustret kan entreprenörer och kreatörer med olika erfarenhet och bakgrund mötas, utbyta kunskap, växa och bidra till social och ekonomisk tillväxt i samhället. 

Läs mer om Subtopia via länkar här nedanför till webbsida och till Magasin Subtopia nr 4, där Tommy Larssons Segerlinds artikel är publicerad.

Länk till Subtopia

Länk till Magasin Subtopia #4

Bygga högt. Förtätat. Hållbart. New urbanism. Svensk stadsplanerings recept för stadsbyggnad är enkla och slagkraftiga. Men är det de fysiska strukturerna med gatunät och kvarter som bygger staden, eller är det snarare de sociala och kulturella rummen?

Det dök upp en underlig text i DN Stockholm i mitten av hösten. Jerker Söderlind ondgjorde sig över arkitekter, byråkrater och egoistiska bygglovsöverklagande medborgare på tvärs med de heliga marknadskrafterna. Istället för att likt "felutbildade kartongarkitekter" bygga pastischer på funkislådor vill han bygga 1800-talspastischer i stil med Järla Sjö i Nacka, S:t Erik i Stockholm och Jakriborg i Skåne. Jämförelserna mellan idag och 1800-talet haltar betänkligt, det var knappast några fria marknadskrafter som producerade arkitektur och stadsplaner för två sekler sedan. Jag är ändå tacksam för Söderlinds debattartikel eftersom han helt resolut avsäger sig sin arkitekttitel, det krävs ju knappast någon arkitektutbildning för att bygga pastischer. Och visst ligger det något mycket frestande i Söderlinds idé om att frånta medborgare deras överklaganderätt vid nybyggen och underminera Boverkets kvalitetssäkrande roll, det erkänner nog de flesta arkitekter som arbetat för den kinesiska regimen.

Att göra historien till ett projekteringsinstrument är förstås bekvämt. Men det har hänt en hel del sedan både 1800-talet och Hansastädernas tid. Går det verkligen att vrida tiden tillbaka och hoppas att allt blir lika lugnt och harmoniskt som förr, bara husen byggs i något som ser ut som tegel och sten? Istället för att försöka förstå stadens kaos och kalejdoskopiska mångfald reduceras den till lättillgängliga bilder som kan målas på de stora byggbolagens slentrianmässiga huskroppar. Och inte underligt att ordet stadsmässighet dyker upp överallt oavsett om man nu är nyurbanist eller modernist. Detta vaga begrepp har länge fungerat som en skygglapp. Istället för att försöka förstå stadens komplexitet har stadsbyggnadsfrågorna reducerats till att handla om bilden av stad. Men är det inte snarare så att stadens sociala och kulturella rum borde vara utgångspunkten för vår tids stad? Var finns människorna i Söderlinds billiga imitation av 1800-talsstaden eller i lättfunkisprojekt som Hammarby Sjöstad? Är det snarare inte så att det är vår tids utmaningar som borde vara utgångspunkten för en ny typ av urbanism? En allt större andel singlar och upplösta familjer ställer krav på lägenheter som inte endast ser till kärnfamiljen utan också har flexibilitet att rymma splittrade familjer med bonussyskon och plastföräldrar. Ett nytt offentligt rum som ger plats för både konflikter och gemenskap. Fysiska och virtuella rum som möts i en tid när Internets sociala medier blir viktigare än relationer människa till människa.

I mina ögon är staden svårfångad. Den är ljud, lukter, taktilitet, överlagrade strukturer, ett myller av människor, skitig och skön, synlig och osynlig. Staden bjuder processer i ständig förändring. Den är lika mycket ett fysiskt som socialt, kulturellt och mentalt rum, och den har plats både för konfrontation och för gemenskap. Gator, byggnader, parker bygger fysiska rumsligheter. Människors verksamheter, möten och konflikter samsas med drömmar om historia och framtid. Sociala och mentala rum överlagrar de rent fysiska strukturerna. Samtidigt bryter konsumism och en allt starkare individualism upp och ifrågasätter de kollektiva offentliga rummen. Nya livsstilar och subkulturer tar plats och kräver sina egna stadsrum. Den italienske stadsplaneraren Bernardo Secchi fångar utmaningarna när han hävdar att staden byggs som en kontinuitet med episk karaktär, samtidigt som den ska ge utrymme för förändring och fragmentarisering. 1800-talets kvartersstad må vara mer attraktiv än modernismens monofunktionella ABC-stad och Miljonprogram, men bägge lösningarna är lika anakronistiska idag. När Söderlind säger att nya modeller är bättre än gamla när det gäller det mesta förutom arkitektur, missar han, likt de flesta svenska byggherrar och arkitekter, den arkitekturrevolution som drabbat omvärlden alltsedan uppförandet av Frank Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao och Daniel Libeskinds Judiska museum i Berlin. Datorn som rit-, skiss- och produktionsinstrument överbryggar den historiska uppdelningen emellan humaniora och naturvetenskap, den upplöser motsättningen mellan konst och teknik när golv, väggar, tak sömlöst flätas samman i verk som ligger bortom arkitekturmodernismens abstrakta formspråk. Referensen är inte 1800-talet utan snarare barock och gotik, fria former som bär på berättelser som fulländar det funktionella. Om arkitekturrevolutionens främsta nyskapare får arbeta med stadsplanering och bostäder istället för med museer och konserthus, så kan de kanske ta död på en dröm om arkitekturen som ett hantverk där man lär sig bygga med tegel, till förmån för en arkitektur som arbetar med ett helt spektrum av gestaltningsidéer bortom stadsmässighetens torftighet.         

Leo Gullbring arbetar som frilansande arkitektur- och designskribent sedan två decennier, för närvarande är han även adjunkt i designteori vid Malmö Högskola. Läs mer på www.calimero.se

Arkus kommer under 2011 - 2014 att prioritera ansökningar för studier som gäller bebyggelse i miljonprogramsområden. Studierna ska handla om tydliga kopplingar mellan människor/verksamheter och arkitektur, eller om förutsättningar som är nödvändiga för att arkitektur ska skapas.

Sökande uppmanas inför ansökan att göra research kring vad som redan finns skrivet om miljonprogram, t ex genom att läsa litteraturöversikten Förorten - insatser och utveckling under 40 år, Olsson och Törnquist, Arkus 2009. Vidare önskar vi att studien omfattar kontakter med andra discipliner som är relevanta för vald frågeställning - antingen genom samarbete i projektgrupp, eller tydlig angivelse om kontakter via exempelvis referensgrupp. Studier som kopplas till ett specifikt case välkomnas särskilt.

Information om att söka stöd hos Arkus och ansökningsblanketter finns på vår hemsida www.arkus.se under fliken Att söka anslag.

Nedan finns en bilagd fil med frågeställningar som vi gärna vill få belysta.

Arkus kommer under 2011 - 2014 att prioritera ansökningar för studier som gäller energiområdet. Studierna ska handla om tydliga kopplingar mellan teknik, människor/verksamheter och arkitektur, eller om förutsättningar som är nödvändiga för att arkitektur ska skapas.

Sökande uppmanas inför ansökan att göra research kring det aktuella kunskapsläget på området. Vidare önskar vi att studier omfattar kontakter med andra discipliner som är relevanta för vald frågeställning - antingen genom samarbete i projektgrupp, eller tydlig angivelse om kontakter via exempelvis referensgrupp. Studier som kopplas till ett specifikt case välkomnas särskilt.

Information om att söka stöd hos Arkus och ansökningsblanketter finns på vår hemsida www.arkus.se under fliken Att söka anslag.

Modernismens tegelfasader är av särskilt intresse för arkitekter, antikvarier, byggnadsingenjörer, hantverkare och alla de som förvaltar eller på andra sätt arbetar med modernismens byggnader. Den vänder sig även till en bredare publik med intresse för arkitektur och byggnadshistoria. Boken är ett resultat av forskningsprojektet Korrosionsskador i tegelfasader - värdering och åtgärder, som finansierats av Riksantikvarieämbetet och administrerats av Kulturen i Lund. Arkus har bidragit till publicering och spridning.